Min alkoholiserade och ilskna granne är i farten igen (men missförstå mig inte, hon är toppen). Den här gången är hon arg på hyresgästföreningen som har placerat en stor grön låda med sand nedanför hennes köksfönster. ”Är de helt jävla dumma i huvudet, lämnar fritt fram för inbrottstjuvar?” I förrigår natt skyfflade hon upp 550 liter grus, ställde lådan under grannens fönster (de är inte direkt bästa vänner), och skyfflade tillbaka gruset igen. Granne nummer två (också alkoholist) blev tokförbannad och nu är det krig. Idag kastade han hennes uteserveringsbord i marken och stampade på det tills det bara återstod en liten vedhög. Hahaha. Roligt tycker jag, som beskådar det hela från min solplats med betryggande avstånd, samtidigt som jag med spänning väntar på nästa drag.

Det finns ingenting som kan stoppa mig från att vara genomlycklig. Inte ens att jag fortfarande är blek och småknubbig, vilket i normala fall gör mig galen. I tisdags var jag på intervju och idag fick jag erbjudande om jobbet. Jag tackade JA och sprang tre varv runt kvarteret och badade i alla vattenspridare som jag passerade samtidigt som jag sjöng på den första melodi som dök upp i mitt huvud ”EN TVÅ TRE, FANTA & ROSÉ, EN TVÅ TRE, GE MIG FANTA & ROSÈ”. Hemsk låt, kvinnoförnedrande video, men ändå så fantastisk att vråla till. Killen från public service som ansvarade för vattningen blev grinig och påpekade att gräsmattorna blev förstörda. Jag berättade om mitt nya jobb och frågade om han kunde ta en bild när jag hoppade genom vattenstrålen och han insåg väl att jag var löjligt glad och aningen sinnesrubbad. Sen hoppade han också genom vattenspridaren för att fira att jag har fått nytt jobb.  

Igår lovade jag att skriva ett inlägg om tjocka barn. Här kommer det:

Vuxna människor har lärt sig att deras val påverkar framtiden på ett eller annat sätt. De förstår livets samband: städar man inte blir det stökigt, sover man inte blir man trött och överkonsumerar man sockerkaka blir man tjock. Barn förstår inte sambandet mellan gärning och konsekvens. De lever i nuet och tänker bara på vad som är bäst för stunden. Därför tycker jag att överätande barn är en skam för den vuxna delen av mänskligheten. Låt de små liven växa upp innan de själva får göra valet om huruvida de vill bli tjocka eller ej.

Vuxna verkar tro att skrikande barn är synonymt med hungriga barn. ”Oj, titta barnet skriker, skynda, fram med en hamburgare och fyll nappflaskan med Coca Cola”. Sötsaker används som mutor. ”Var tyst så får du en kaka”. En kaka blir snart femton och sen undrar vi varför barnfetman stiger i taket. Dumma människor. När barnen väl har blivit tjocka finns ingen återvändo. Magsäcken är uttöjd och ungen är förevigt omättlig.

”SER DU INTE ATT DITT BARN HAR BLIVIT TVÅ BARN” vill jag ropa när en mamma matar sin unge med oljefriterade pommes en måndagsmorgon på pendeln. Jag vägrar att acceptera att det är skolans ansvar att eleverna håller en jämn och normal viktkurva samtidigt som föräldrarna bjuder till med sockerkaka. Det är inte svårt att förstå vem som blir mest populär.

Att spontanidrotten har ersatts med elektroniska spel är fruktansvärt. Obligatorisk föreningsidrott för alla! Jag har min egen mamma som föredöme. När jag kom hem gråtandes från gymnastikträningen och förklarade att jag ville sluta sa min mamma till mig: ”Javisst gumman. Varsågod och välj en ny sport: tennis, innebandy eller fotboll”. Efter en katastrofal fotbollskarriär (jag byggde sandslott i gruset medan de andra sprang efter bollen) valde jag att fortsätta med gymnastiken och jag ångrar det inte för en sekund. Tack mamma, för att du visade vägen till lite förnuft. Nu är det upp till mig att ta ansvar för mitt liv. Även om jag gör många snedsteg har jag fått förutsättningarna för ett bra liv och det är jag tacksam för.

Igår var M*** hemma hos mig på middag (kör fortfarande på det där med anonyma vänner även om alla fattar vem jag pratar om). Vi åt oliver och drack Cava som vilka lyxfruar som helst. Det är befriande att kunna sitta på vardagsrumsmattan och snacka rätt ut om livets toppar och dalar. Det är tillåtet att vara hur patetisk, neurotisk och galen som helst. Igår diskuBilderterade vi främst vilka singlar vi ska bjuda på vår midsommarfest. Vi ägnade också några timmar åt sms-formuleringar som killar omöjligt kan slingra sig igenom. Man måste tänka på allt: Är det läge att vara arg, glad, besviken eller hysterisk? Rakt på sak eller ospecifikt? Flörtig eller neutral? Vill jag ha respons? Vilken typ av respons? Inledningsfras och avslutningsfras. Hej, tja, tja snygging eller tjena mors? Puss eller kram, eller båda? Varje ord väger guld och är viktiga för sammanhanget. Sen går det alltid en vecka innan man får tillbaka ett kort, felstavat och ogenomtänkt svar och killarna undrar varför man är besviken. Nu vet ni!

Jag älskar att leka med formuleringar. Min gymnasielärare i svenska sa till mig: ”Du skriver bra men opersonligt. Du är som en konstnär som saknar själ och det finns nog ingenting du kan göra åt det”. Sen satte hon VG och jag grät. Hon hade delvis rätt, även om jag aldrig kommer att förlåta henne. När jag skriver arbeten är jag korrekt ut i fingerspetsarna och texten blir livlös. När jag skriver blogg försöker jag att tänka på det där med att låta personligheten lysa igenom. Det kan vara okej att börja en mening med ”och” eller ”men” och att använda åtminstone ett förstärkande ord till varje adjektiv. Jag vet att det inte är helt gramattiskt korrekt men texten får mindre av "pinne-i-röven-karaktär". Jag kommer däremot aldrig att ägna mig åt sär skrivning (ha-ha kul), fula förkortningar (d e ql å sk8a) eller använda ord som inte existerar (det finns till exempel ingenting som heter medanS).

Jag tänkte skriva lite om tjocka barn också men det får bli imorgon för annars orkar väl ingen läsa.

I helgen var det 50-års fest med buffé, finbubbel, sjönsång och hela baletten. Det hölls tal på löpande band om livslång kärlek, förevigt ihågkomna ögonblick och fantastiska personlighetsdrag. Det var verkligen vackert men samtidigt en aning ångestdrabbat. "Du fyller 50 och är vackrare än någonsin". Snälla!! Lite väl klyschigt om du frågar mig. Fast jag är förstås ingen talare. I själva verket hatar jag att prata inför folk. Det får mig att drabbas av stora skälvan med handsvett, rodnad, fummel och pipröst. Tack mamma för de goda generna. Jag pratade med mina ägg i äggstockarna och förklarade att de aldrig kommer att få några examenstal eller andra muntliga framföranden. Åtminstone inte av mig. Det blir på sin höjd en grattiskram och en dikt under sängkudden. Och när jag ändå hade påbörjat samtalet med mina ägg kunde jag lika gärna fortsätta: ”ni kan inte vänta er några estetiska gener. Sång, måleri och all form av handarbete går bort. Och ingen naturligt-smart-gen. Däremot anlag för korta ben och avsaknad av överläpp - varsågod, det är vad jag har att erbjuda”.  I själva verket är det nog bäst att mina ägg stannar där i äggstockarna ett tag till. Jag är trots allt bara 24,854795 år. På pricken!

Efter gårdagens första lektion ville jag bara skriva SKJUT MIG i pannan och gå till rektorn och säga upp mig på plats. Jag funderade över mina valmöjligheter och kom fram till att vilket barnfritt yrke som helst skulle kunna passa: fåraherde på landsbygden, vandrarhemsansvarig i Jukkasjärvi eller skogshuggare i de finska skogarna. FINE WITH ME!

T****** (jag vill inte hänga ut mina vänner) hörde av sig och vi bestämde oss för att ses efter jobbet. Vi listade saker som var gratis: promenad, fönstershopping och tullmuseet. Tråkigt konstaterade vi och åkte till Gröna Lund, köpte åkband och drack vin ur plastglas. Kvällen var magiskt vacker och det spelade ingen roll att vi var dubbelt så gamla som alla andra pop expressen fans. Här kommer vi – galet snygga, fräscha och totalt lyckliga! När Gröna Lund stängde stod våra limousiner och väntade på oss utanför porten men vi valde att ta spårvagnen, ni vet, för omväxlings skull. I hemlighet sneglade vi avundsjukt på limo-passagerarna men insåg snart att det gav dem tillfredsställelse och då pekade vi näsorna i vädret och spatserade förbi med självbelåtna steg. På tvärbanan stod vi som packade sillar. Någon frågade: 1. Får jag smaka lite popcorn? Och 2. Vill ni följa med till café mix? (eller frågade han om vägen? Jag kommer inte ihåg, men syftet var glasklart, det var en invit). Jag stirrade ner i min popcornbägare och mumlade att ”vi ska hem men här har du popcorn”. Sen tittade jag upp och mötte blick med killen från himmelriket och hans medelsnygga kompis. Jag ångrade mig genast och ville bara skrika: ”VI HAR INGA PLANER, VI KAN FÖLJA MED ER” men det var för sent. De klev av och jag och T****** stod kvar som två fån och funderade på om vi skulle åka tillbaka och springa efter. Vi konstaterade att det kunde verka lite väl desperat så vi skonade oss själva från den förödmjukelsen. Tack och lov. Idag kunde jag vakna i min säng med värdigheten i behåll.