Instagram verkar tro att jag är fascinerad av ormar. Och det vet ju alla, att ormar ger mig dödslängtan. Ibland skriker jag hysterisk och hoppar upp i knät på den som står bredvid. Oftast är det någon bekant som får ta emot mig, men ibland överraskar jag en främling som råkar stå lägligt till. Men herregud, vad är det? Kan de fråga. Tårarna sprutar och jag skriker i panik innan jag inser att det är ett stelfruset skosnöre som ligger ett par meter framför mig på vägen. Hoppsan. Eller så är det ett gäng glada fåglar som prasslar runt bland löven och sprider orm-ljud. Hur som helst, av någon anledning kryllar det av ormar på mitt instagramflöde. Titta där, en bild på en liten bebis, en bild på ett träd, en bild på någon snygg brud i bikini som man blir avundsjuk på och sen BAM – en orm som äter middag. Nu kan jag alltså inte använda Instagram. Synd.

Jag har ett supertips till alla som är trötta på att läsa men som ändå vill verka lite kultiverade. Jag har skapat ett konto på Storytel och vandrar runt med lurar i öronen dygnet runt. Jag tar promenader och lyssnar på bok, jag går på toaletten och lyssnar på bok, jag ser på bachelor och lyssnar på bok och registrerar diabetesordrar och lyssnar på bok. Hallååå, får mina kollegor ropa om de vill kontakta mig, halåååå. Men jag hör ingenting. Vilken fantastisk uppfinning. Jag berättar för mina kollegor att jag inte får bli störd eftersom jag är mitt uppe i Thomas Eriksons bok Omgiven Av Idioter. Nej nej nej, tillägger jag, ingen behöver oroa sig. Jag försöker bara förstå mig på Christoffer. Det värsta är att han redan har påbörjat uppföljaren: Omgiven av psykopater. Alla skrattar och tror att det är ett skämt. Haha, skrattar jag också och fortsätter sedan uppspelningen av del 1: hur man förstår dem som inte går att förstå.

I början av veckan skickade Christoffer en länk till en delad anteckning i Notes med rubriken INKÖPSLISTA. Typsikt, tänker jag, nu är det dags för storhandling igen. Visserligen beställer vi genom mathem på nätet och får leveransen direkt till dörren, men ändå. På listan står det: 1. Plastpåsar 3 L. Sen är det tomt men Christoffer påpekar att jag kan fylla på listan med egna förslag. Jag gör en tumme-upp, men sen kommer jag inte på något mer även om både kylen- och frysen är tom. Ikväll föreslog Christoffer att vi ska göra om INKÖPSLISTA till ÖNSKELISTA. Vilken bra ide tycker jag och skriver en halv roman. 

Jag ska vara ärlig. Jag är en träningsfuskare. Jag älskar att gå runt på jobbet och prata om alla pass jag ska köra i veckan. När arbetsdagen är slut säger jag hejdå till alla och slänger träningsbagen över axeln samtidigt som jag fiskar efter uppmuntrande kommentarer som "wow, träning på en fredag" och "gud vad du är duktig". Sen går jag ut i hallen, hänger upp träningsväskan på en krok och tar bussen hem. Inte alltid förstås, men tillräckligt ofta för att jag borde skämmas. En dag i förra veckan gick jag till gymmet och gjorde två benpendlingar på crosstrainern. Just då råkar Christoffer ringa och fråga om jag vill åka med i bilen hem. Jag ser att jag har gjort av med 4 kalorier och smyger ut för att ingen ska förstå mitt träningsfuskmissbruk.

När jag körde det första mördarpasset i början av oktober fick jag värre träningsvärk än någon annan människa någonsin haft. JAG DÖÖÖR skrek jag en morgon trots att jag var ensam hemma. På jobbet låtsas jag vara normal och muttrar ajaj när jag reser mig från stolen fast jag egentligen vill skrika någonting fult. FANHELVETEJÄVLABENJÄVEL (isch). När jag stapplar hem från jobbet behöver jag en sån där trafikskylt; varning för långsamtkörande fordon. En dag blev jag ompromenerad av en gammal tant med käpp. Eller okej, hon kanske inte hade käpp, men hon var minst 75 år och använde såna där skor med inbyggda dubbar. Ibland låtsas jag att jag är med i tour de france när jag är på väg till jobbet. Det är jag, med min oväxlade cykel från 1957 som jag har ärvt av farmors mamma, mot män i snabba brillor och tighta kläder med skumgummi i rump-regionen (för komfort, antar jag).