Två dagar innan avfärd till Bali drabbas jag av magsjuka. Inte en sån magsjuka där man får lite ont i magen utan en sån där man kräks som en fontän. Jag spenderar en natt på badrumsgolvet. Jag ringer mamma som påstår att jag omöjligt kan åka om jag ska spy på det där sättet. Jag mmmar samtidigt som jag packar ner spypåsar i handbagaget. Ingenting kan stoppa mig. De kan ju försöka bära av mig från planet med spyor och allt. Men sen vipps så blir jag frisk samma dag som vi ska åka, så inga bekymmer på spy-fronten.

På Arlanda bestämmer vi oss för att växla lite pengar. Lika bra i fall vi måste nödlanda någonstans utan bankomat och kortläsare, typ. Fast helst inom gränsen för Bali eftersom vi lägger alla våra nödslantar på Bali-rupids. Vi informerar damen bakom disken att vi vill växla tusen kronor vardera. Hon knappar på datorn och kliar sig i huvudet. Tillbaka kommer hon med två miljoner i sedlar. TVÅ MILJONER. En korv med bröd måste ju kosta minst 200 000 på det där stället. Normalt.

Jag visar Annie mitt fula sår på näsan. Det började som några prickar men urartade snabbt efter lite pillande. Annie hävdar att det ser ut som en brännskada och skrattar åt idén att jag är bränd redan innan vi kommer fram. Omöjligt svarar jag men tänker i hemlighet på solariebesöket ett par dagar tidigare. Dumma uv-strålning. Väl på planet pillar jag sönder skorpan så att det börjar blöda. Sen får jag sitta med toapapper tryckt mot nästippen i evighet för att inte bloda ner omgivningen. Envist sår eller blödarsjuka. Vad vet jag. Hur som helst kan jag konstatera att det inte blir några närbilder från den här resan.

På flyget från Arlanda til Qatar hamnar vi precis vid nödutgången vilket innebär stort benutrymme. Vi är sjukt nöjda, i alla fall en stund. Olyckligtvis har vi även toaletten precis i anslutning till våra sittplatser och förutom de obehagliga lukterna som sprider sig varje gång dörren öppnas bildas en hel folksamling runt oss som om ytan vore reserverad för medlemmar i en klubb eller församling av något slag. Flera gånger vill jag påpeka att det här är minsann inte öppna förskolan och det där som du står på råkar vara mitt handbagage. Annie sover som en stock. Ja, hela resan.

Från Qatar är det ytterligare tio timmars flygresa till Bali. Inte får vi flyga första klass den här gången heller trots vår listiga plan att försöka lura kabinpersonalen att vi är på väg på honeymoon. Vi sätter oss på våra platser på rad arton och ser oss omkring. Ett gigantiskt plan. Säkert 1000 platser (eller 400 or whatever). Sen babblar vi vidare tills kaptenen ropar i högtalarna att nu är vi redo för start eller någonting liknande fast på arabiska. Vi fattar ingenting när vi börjar rulla mot startbanan, planet är ju tomt. Långsamt går det upp för resenärerna (nåja, helt tomt var det inte) att nu handlar det om att agera fort för att välja de bästa platserna. Jag samlar på mig filtar och kuddar för glatta livet, lägger mig raklång på ett fyrmanna-säte, gosar in mig med tofflor och bestämmer mig för att ha sagan-om-ringen-maraton. Jag ser ungefär en sekund innan jag somnar. Jag vaknar ett par timmar senare och är ohyggligt kissnödig. Sådär så att det gör ont. Men precis när jag ska traska iväg mot toaletten ropar kaptenen att nu är det turbulens, sitt still och behåll säkerhetsbältena på fast på arabiska då förstås. Eller vad pratar man ens för språk i Qatar? Jag blir gott sittande en stund till med kiss upp till öronen känns det som. Annie hittar jag framför filmen Crazy, stupid, love. Om hon faktiskt tittar på filmen är oklart, men hon sitter med mobilen framme och fotar Ryan Goslings halvnakna kropp. I sitt försvar utbryter hon att vadå, han är min drömman!

Nu är vi äntligen framme, Jippi!!!!! 

Ps. Jobbigt att skriva på telefonen

Saker som försvårar vuxenlivet...

När man ringer för att avsluta ett abonnemang: Du letar reda på numret och förväntar dig följande scenario: Hej, jag vill avsluta mitt abonnemang. Bra, tack tack hej. Istället kommer du till en telefonsvarare med knappvalsfunktion. ”Tryck ett om du vill förnya ditt abonnemang, tryck två om du vill ta del av våra erbjudanden, tryck tre om du vill veta våra öppettider” och sådär håller det på tills ”tryck 107 för att avsluta ditt abonnemang”. Du knappar in 107 och kopplas vidare till nästa förinspelade telefonsvararröst: Just nu är det många som ringer till oss. Ditt samtal är placerat i kö. Du har plats nummer 4576 i kön. Vi beräknar besvara ditt samtal inom 5 veckor. Tack för att du väntar.

När man försöker gå ner i vikt: Du har inte tid att hålla på med LCHF eller 5:2 eftersom du snart ska till Bali och behöver snabba resultat. Du utvecklar te-metoden. Efter nio dagars svält har du tappat livslusten men blir ändå nöjd när vågen visar minus tre kilo. Du firar med en bulle. Sen äter du ett par bullar till samtidigt som du tränar och tänker att det kan väl inte spela så stor roll. När du officiellt avslutar dieten efter två veckor landar du på plus ett kilo och en extra centimeter i midjan.

När man slutat med p-piller efter lååång tid: Du tror att du vaknar upp i en vattensäng, men inser snart att det är din egen kropp som har svällt upp och utgör en vaggande hydda. Du kan inte böja fingrarna på grund av svullnaden och när du försöker ta på dig jeansen fastnar de någonstans vid knäna. Då börjar du gråta och tröstäter en chokladkaka. Resten av dagen campar du i sängen.

När man får parkeringsböter: Du ser till din stora förskräckelse en gul lapp på vindrutan. Hur är det ens möjligt? Du letar reda på parkeringsskylten och inser att det som du trodde betydde någonting i stil med "förbud att köra om" i själva verket måste ha en helt annan innebörd. Efter att ha googlat får du fram följande obegripliga meddelande: datumparkering innebär att parkering är förbjuden på gatusida med jämna husnummer under jämnt datum. Motsvarande gäller udda nummer under udda datum. 

När man tindrar: Du matchas med diverse killar. Ett par av dem skriver till dig men du svarar inte eftersom 1. Han ser ut att vara kort eller 2. Hans hårfäste sitter för högt upp eller 3. Hans namn är urlöjligt. Efter fyra timmars swipande hittar du tillslut den du söker. Du skriver men får ingen respons. Tokförbannad ringer du en vän för att beklaga dig över den omogna idionten. Din tjejkompis håller med och snart har ni båda bestämt er för att bli lesbiska feminister.