Varje morgon granskar jag mig själv i trappuppgångens smalspegel. Den har varit min vän hela året eftersom jag alltid ser bättre ut i den än i min egen tjockspegel. Konvex eller konkav, inte vet jag, men jag har förstått att alla speglar inte visar samma sak. Det är som när man går på H&M och köper kläder som sitter supersnyggt och sen kommer man hem och inser att man ser ut som en överdrivet tjock flodhäst. Hur som helst, jag har kunnat stå där i trappuppgången och uttala de där orden "spegel, spegel på väggen där..." och för det mesta känna mig hyfsat nöjd. Jag har kanske inte varit vackrast i landet men jag har åtminstonde klarat mig ifrån att krossa glaset med knytnäven. Nu har min granne helt plötsligt fått för sig att plocka bort spegeln och jag tvingast se mig själv i tjockspegeln vilket gör mig på dåligt humör. Jag inser hur patetisk jag är. JÄTTEPATETISK! Jag måste vara försiktig. Vissa egenskaper blir man liksom aldrig av med. Istället växer de sig starkare med åren. Det är därför människor som närmar sig pensionen har personlighetsdrag som kan vara så outhärdliga att andra har svårt att vistas i dess närhet längre än ett par minuter åt gången. De är överdrivet arga, snåla, kryptiska eller bittra. Ålderdomshemmen kryllar av hypokondriker, mytomaner, alkoholister och de som är besatta av samlingar av olika slag. Det är svårt att tänka sig att de för ett par decennier sedan var helt normala. Det var innan kritisk blev ilsken och sparsam blev girig. Jag menar det - tänk dig för innan du befäster nya, ograciösa egenskaper. Jag har redan räknat ut mina framtidsdrag: tjurskallig och överanalytisk. Det klingar inte direkt fint i mina öron.

Under högtidshelger som midsommar kan jag inte låta bli att drabbas av solsidan-vibbar. Josephine ”Mickan” Bornebusch vandrar omkring i Saltis och smider planer för hur hon ska överglänsa sina vänner i den oskrivna men prestigefulla vem-har-det-bäst-på-midsommar-tävlingen. Jag kan se framför mig hur regnet öser ner medan Mickan desperat beställer partytält med inbyggda solcellslampor och poserar framför digitala fotoväggar med skärgårdskänsla och lyckliga barnansikten. Jag ska skriva ett helt manus och skicka in till TV4. Vänta bara…

Jag vet inte hur det är med er men min news feed på facebook och instagram är smockfull av happy-faces och jordgubbstårtor. TITTA HÄR HUR BRA VI HAR DET!!!! Nästan som ett desperat rop på hjälp. SE HUR LYCKLIG JAG ÄR NU DÅ!!!! Jag är inte bättre själv, men ibland får jag för mig att det är så patetiskt att jag vill lägga mig ner och gråta och tagga en bild på mig själv i fosterställning. Ja, antingen det eller klippa ihop ett kollage där jag skakar hand med självaste prins Carl Philip och rubrisera det med någonting klyschigt: ”Inte för att skryta, men...”. Självklart med svenska flaggan i topp.

I min vänskapskrets är hälsosam kost är ett stående samtalsämne. Det förs diskussioner kring de farliga kolhydraterna, det oetiska köttätandet och fett som ger hela 9 kcal per gram! Skam för den som vågar sig på det! Istället äter man barer och proteindrinkar med ”extra förbränningseffekt” och som ger ”extra definierade muskler”. Gärna Charlotte Perellis egna märke. Alla ser ju hur smal hon är, hallå skynda, drick hennes pulver innan du blir tjock! Hälsotallrikar fotas och läggs upp på instagram. Titta här vad nyttig jag är. Keso och rivna morötter. Det är väl värt en like, eller? Jag skulle inte tro det!

Andra vänner tycker om mat på riktigt. De ägnar timmar i köket för att överträffa sig själva. De slår en hollandaise med ena handen samtidigt som de finhackar primörer och provsmakar vin med den andra. De ses över ”halv-åtta-hos-mig-kvällar” och utbildar sig till hemkunskapslärare.

Själv vill jag bara anställa en kock så att jag slipper att tänka på skiten. Det är mitt number one mission när jag blir miljonär. För att minimera matlagningstiden har jag kommit på att brödrosten kan användas som fiskpinnsgrill och mikrovågsugnen funkar som potatiskokare. Andra favoriter är stekt ägg, filmjölk med musli och barnmatsburkar. Jag menar på allvar. När jag vid enstaka tillfällen får för mig att laga mat på riktigt går det oftast käpp rätt åt helvete. Som idag. Jag satt på spisen och tänkte att jag faktiskt skulle steka min mat. Sen ringde telefonen och jag glömde förstås bort den där stekpannan. Jag låg i sovrummet och fattade ingenting när brandvarnaren började tjuta och lägenheten var täckt av vit rök. Jag måste helt klart flytta på brandvarnaren från hallen till köket så att det börjar pipa i tid. Så här kan jag ju inte ha det. Spisjävel.

Jag hade tänkt skriva om hur bra jag är på alla andra hushållssysslor, men när jag för fem minuter sen hämtade tvätten upptäckte jag att jag hade stoppat någonting grönt tillsammans med det vita och mina vita kläder är numer vit-grön-fläckiga. Jag skratt-grät åt mig själv. Grannen ringde på och frågade om jag försökte bränna upp hela Telefonplansområdet. (Jag öppnade fönstena och vädrade när de satt nedanför och drack kaffe, kanske inte så smart). 

Dagens metro-horoskop: Lejonet - En dag med humörsvängningar och svartsjuketendenser och med risk för temperamentsutbrott.  

-          Humörsvängningar – check

-          Svartsjuketecken – check (vänners matlagning vs min matlagning: 1 – 0)

-          Temperamentsutbrott - check

Idag har min kollega berättat exakt hur det går till när man föder barn inför en hängiven elevskara. Hon utelämnade inga detaljer. Vi fick till exempel veta att moderkakan ser ut som en blodig pannkaka och att läkaren snittar genom sju olika lager vid kejsarsnitt (hud, underhudsfett, fascia, muskler, bukhinna, livmoder och bukblåsa). Sen illustrerade hon olika födelseställningar med största inlevelse: ståendes, hukandes, liggandes på sidan osv. Jag skrattade så att jag grät. Sen grät jag lite till när jag kom på att: HERREGUD, ska jag behöva gå igenom det där? Jag fick nästan lite second thoughts. Och killar, tro inte att ni kommer undan. När barnet väl har kommit ut är det er uppgift att hålla i den slämmiga, blodiga klumpen (som min kollega så ihärdigt påstår att ni kommer att älska, well, det återstår att se).

Jag har tänkt på den där mamma-grejen. Tänk om jag blir en hemsk förälder. Det är min mardröm – att göra alla fel så att ungen blir helt missanpassad. Jag har stött på de flesta sorter och vet precis hur jag inte vill bli. Men jag kanske flippar så fort ungen tittar ut genom hålet och glömmer bort allt vett. Tänk om jag blir så där äckligt överbeskyddande så att barnet måste ha fullfjädrad hockeyutrustning för att få cykla på minsta lilla trehjuling. Eller en sån där bohemisk typ som sätter mitt barn i en stråkorkester och tycker att fiol är vackert på riktigt. Eller ett hälsofreak-wannabe som anser att allt annat än nyckelhålsmärkta böngroddar är livsfarligt. Eller någon av de klassiska typerna: en tigerförälder som pressar mitt barn till bristningsgränsen för att leva ut mina ouppfyllda drömmar, en nanny-förälder som använder mutor och skamvrå i alla lägen eller en curlingförälder som sopar banan så att barnet blir helt apatiskt och hjälplöst. Eller värst av allt - en stressad arbetsnarkoman som köper min kärlek för pengar och tror att barnet är lyckligt fast det helt uppenbart är självmordsbenäget. Ja ni fattar. Det finns en miljon mamma-typer som jag vill undvika.

PS. Jag hoppas att du som läser det är inte väntar barn. I så fall ber jag om ursäkt och önskar dig lycka till (det kommer att behövas, förlåt!!!). Det kommer att bli a-piece-of-cake!

PPS. HERREGUD JAG ÄR INTE GRAVID. JAG PRATAR OM FRAMTIDEN!

När jag vaknade sken solen. Jag tog på mig bikini och var på väg ut för att sola. ”Jag ska bara…” tänkte jag och började plocka upp kläder från golvet samtidigt som jag dammsög och borstade tänderna. En timme senare befann jag mig mitt i kaoset. Jag hade påbörjat storstädningen från helvetet. Det låg kläder ÖVERALLT! Det är inte konstigt att jag inte har råd att köpa lägenhet på Östermalm, jag har shoppat upp alla pengar! Jag ångrar mig varje gång jag får för mig att rensa garderoberna. Det tar liksom aldrig slut. Vid ett flertal tillfällen ville jag bara kasta ut skiten genom fönstret. ”Varsågod, ta mina kläder. Tiger, Calvin Klein, French Connection, Hilfiger. De ligger i en hög där på gatan. Jag orkar inte vika dem och lägga dem i lådorna för det är så jävla jobbigt!” Istället sorterade jag kläderna i färgordning och nu hänger både jeans och klänningar i en fallande färgskala i garderoben. Jag hatar att jag inte kan göra saker halvdant. Allt eller inget – det tar död på mig. Jag tvättade och bytte sängkläder. Sen spillde jag givetvis sylt på det nya lakanet. Jag kände mig ensam och bestämde mig för att gå med i firstdate.se. Jag genomled en lång anmälningsprocess men råkade fylla i att jag var en man som söker en man och det gick tydligen inte att ändra det egna könet i efterhand. Nu återstår det bara att se hur eftertraktad jag är i homovärlden. Sen uppdaterade jag badoo och klickade NEJ till hundra killar bara för sakens skull. Och nu ligger jag på mitt smutsiga lakan och tänker att den här dagen kunde ha blivit bra om jag bara hade tagit klivet ut genom dörren och lagt mig för att sola utan att vara så Alfons Åberg ”jag ska bara”-aktig.

Jag tror inte på ett förutbestämt livsöde. Jag vägrar till exempel att acceptera att unga människor dör på grund av att deras tid var inne. För det kan jag berätta - tiden var inte inne, det var bara fel och jävligt orättvist! Prästen talar om för församlingen att ”av jord är du kommen, jord skall du åter bli” som om det fanns någon form av mening med hela dödsgrejen. ”Synd att du dog men nu blir du till jord, det var ju nyttigt för naturen”. Men vem fan vill bli jord? Pax inte! Om jag hade varit präst hade jag skrikit rakt ut: ”VAD FAAAN JÄÄVLA SKIIIT FUCKED UP”. Tur att jag inte blev präst.

Framtiden är oviss och går inte att förutspå. Den bestäms av människors medvetna och omedvetna val i kombination med naturens tillfälligheter (som i sin tur har sina vetenskapliga förklaringar). En människas dagliga val i interaktion med andra människors dagliga val bildar ett oändligt nätverk. Det är omöjligt att på förhand veta vilka val som är gynnsamma. Vi måste hitta en balans mellan fröjd och och allvar. Vi kan inte vandra runt och tro att livet alltid är roligt. På samma sätt kan vi inte vandra runt och bara uppfylla krav. Det finns inte många saker som skrämmer mig. Jag är inte rädd för mörker, jag tror inte på övernaturliga väsen och jag inbillar mig aldrig att våldtäktsmän gömmer sig bakom träden i skogen. Däremot är jag livrädd för att gå miste om ögonblicken. Att ligga på dödsbänken och tänka ”helvete, jag har glömt att leva”. Att inse att jag har fokuserat och lagt min energi på fel saker. Jag vill vara den som tar för mig och som tar vara på mina drömmar och mål. Just därför har jag valt att skriva en bucket list för att reflektera kring vad jag vill få ut av livet. Den innehåller allt från stora livsäventyr till de där små sakerna som lyser upp annars ganska grå dagar. När jag flyttade till Hägersten bestämde jag mig direkt – den där älgkamelen ska jag klättra upp på en dag. Det blev min första punkt på min lista och i onsdags tog jag hjälp av en vän för att bestiga konstverket som pryder telefonplansrondellen. Jag ska inte rada upp alla mina livsmål, men jag hoppas att de som läser det här börjar fundera över sin egen bucket list och vad som egentligen betyder något.

Jag har hört att internetsidor skannar av användarens intressen och presenterar riktad reklam. Mina intressen är sista-minuten-resor och spa-behandlingar. Jag förstår verkligen inte varför facebook envisas med att göra reklam för match.com och firstdate.se. NEJ TACK! Ursäkta mig om jag vid något enstaka tillfälle har klickat mig in på en dejtingsida AV MISSTAG!!!! Ska jag behöva lida för det resten av livet? Men låt oss säga att jag går med i match.com och träffar någon. Då skulle jag inte bli förvånad om ”gubben i lådan” känner av det och börjar göra reklam för den där dejtingsidan som är till för gifta par som önskar spänning i vardagen. ”Victoria Milan - gör livet levande” . Den enda fördelen med att dejta någon därifrån måste vara att man redan från början vet att personen man träffar är en riktig skitstövel och man kan besparar sig från den överraskningen. ”Victoria Milan - bara för egocentriska ärthjärnor”.

För ett par dagar sedan skrev jag om kriget mellan mina alkoholiserade grannar. Kriget pågår fortfarande. Granne nummer 1 har strukit över efternamnet på postfacket till granne nummer 2. Istället står det med stora bokstäver: ”PSYKFALL”. På samma sätt har granne nummer 2 strukit över efternamnet på postfacket till granne nummer 1 och ersatt det med ”KÄRRINGJÄVEL”. Vad ska brevbäraren tro. Ett tag funderade jag på att sätta en lapp på min dörr med texten ”SINGEL”. Bara för skojs skull (och i protest mot de där dejtingsidorna). Jag tänkte att det kanske kunde blir en ny, slående dejtingtrend. Men sen ångrade jag mig.

Jag hade tänkt inleda min blogg med någonting annat än ”Jag…” men det gick åt helvete. Jag har inte tid att skriva om demokrati och fred på jorden när jag har mina egna bekymmer. Min pappa brukar säga: ”Nathalie, du är tamejfan aldrig nöjd”. Då blir jag förstås jättearg och kommer med motargument även om jag vet att han har rätt. För mig är gräset alltid grönare på andra sidan, hur klyschigt det än må vara. Ta vad som helst:

Äter jag hallonglass är jag mer sugen på chokladglass och äter jag chokladglass är jag mer sugen på kolanappar och äter jag kolanappar känner jag mer för sockerkaka. Det är ju omöjligt att välja i affären eftersom jag vet att jag kommer att vara missnöjd vilket beslut jag än tar. Jag kan lika gärna köpa lite av allt. Och sen undrar jag varför jag är ur form till sommarsäsongen. Där har du svaret.

Idag är jag mest missnöjd över att ingen har friat till mig än. Jag har suttit här på soffan och bara väntat på att bli överraskad. Som i vilken kärleksfilm som helst. Jag vill bli tagen med storm, men istället paddlar jag runt på stilla vatten. När är det min jävla tur? Runt omkring mig händer det saker. Vänner skaffar barn och köper gemensamma hushåll. Min ungdomskärlek har förlovat sig. Han friade med buller och brak och blev lyckligast i världen. Jag fällde en tår av lycka och tio av avund. Han tröstade med att jag kan vara hans reserv i fall han blir lämnad. Men jag är trött på att vara andras reserv. Plan B. Om det skiter sig. Jag vill också dela jordgubbe i parken, även om jag suckar högt när jag ser andra göra det (först får du en tugga sen får jag en tugga, hallå det finns fler, titta i burken ska ni få se).