Det är onsdag morgon och jag sitter i en fåtölj hemma på Stopvägen. Jag ser mig omkring i det som skulle ha blivit ditt rum. Det mesta är förberett. Kontorsmöblerna som stod här inne tidigare är sålda. Byrån är tom så när som på de små bebiskläderna som vi inte kunde hålla oss från att köpa redan i vecka åtta. Det var efter att vi hade sett ditt lilla hjärta slå på ultraljudsskärmen för första gången. Ebbas gravidbok är ifylld till hälften och står prydligt i hyllan tillsammans med boken jag gav till Christoffer i födelsedagspresent med det talande namnet, ”Grattis, du ska bli pappa”.

Vi har längtat efter dig och förberett oss så gott vi har kunnat. Det var inte ditt fel och inte heller vårt fel att ingenting blev som det var tänkt. Älskade Lillefot, du levde bara 20 veckor i min mage. Den 14 september tvingades vi avsluta ditt liv. Jag ska inte få lära känna dig och den person som du skulle ha blivit. Det kommer för evigt att vara en sorg för mig.

Någon dag ska jag skriva mer om det här, men den dagen är inte nu. Nu ska jag lägga all min energi på att ta mig upp ur det här svarta hålet av tomhet. Hitta tillbaka till någon form av vardag. Det är tydligen så här det är att leva.

♥ Lillefot 2017-09-14 ♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tillhör 30 + kategorin och identifierar mig som en trött, sliten och 10 kg för tung mamma. Men då och då får jag feeling. Det hände mig ikväll när jag var ute på en löptur (låter ju väldigt hurtigt när jag skriver det så). Jag hade musik i öronen...

Instagram verkar tro att jag är fascinerad av ormar. Och det vet ju alla, att ormar ger mig dödslängtan. Ibland skriker jag hysterisk och hoppar upp i knät på den som står bredvid. Oftast är det någon bekant som får ta emot mig, men ibland överraskar...

Jag ska vara ärlig. Jag är en träningsfuskare. Jag älskar att gå runt på jobbet och prata om alla pass jag ska köra i veckan. När arbetsdagen är slut säger jag hejdå till alla och slänger träningsbagen över axeln samtidigt som jag fiskar efter uppmun...

Vi har precis kommit hem från en semestervecka på La Gomera. Det var tydligt att det handlade om en charterresa till de svenska pensionärernas paradis - Kanarieöarna. Minst hälften av resenärerna var liksom iklädda Hawaiiskjorta och stråhatt redan på...

Jag vandrar runt i någon sorts bubbla av likgiltighet. Jag är inte mig själv. Det måste få ta tid, säger alla jag känner. Tråkigt nog är jag det norra halvklotets mest otåliga själ. Jag lovar, jag skulle behöva gå i avslappnings-yoga, medicinsk qi go...