Igår lovade jag att skriva ett inlägg om tjocka barn. Här kommer det:

Vuxna människor har lärt sig att deras val påverkar framtiden på ett eller annat sätt. De förstår livets samband: städar man inte blir det stökigt, sover man inte blir man trött och överkonsumerar man sockerkaka blir man tjock. Barn förstår inte sambandet mellan gärning och konsekvens. De lever i nuet och tänker bara på vad som är bäst för stunden. Därför tycker jag att överätande barn är en skam för den vuxna delen av mänskligheten. Låt de små liven växa upp innan de själva får göra valet om huruvida de vill bli tjocka eller ej.

Vuxna verkar tro att skrikande barn är synonymt med hungriga barn. ”Oj, titta barnet skriker, skynda, fram med en hamburgare och fyll nappflaskan med Coca Cola”. Sötsaker används som mutor. ”Var tyst så får du en kaka”. En kaka blir snart femton och sen undrar vi varför barnfetman stiger i taket. Dumma människor. När barnen väl har blivit tjocka finns ingen återvändo. Magsäcken är uttöjd och ungen är förevigt omättlig.

”SER DU INTE ATT DITT BARN HAR BLIVIT TVÅ BARN” vill jag ropa när en mamma matar sin unge med oljefriterade pommes en måndagsmorgon på pendeln. Jag vägrar att acceptera att det är skolans ansvar att eleverna håller en jämn och normal viktkurva samtidigt som föräldrarna bjuder till med sockerkaka. Det är inte svårt att förstå vem som blir mest populär.

Att spontanidrotten har ersatts med elektroniska spel är fruktansvärt. Obligatorisk föreningsidrott för alla! Jag har min egen mamma som föredöme. När jag kom hem gråtandes från gymnastikträningen och förklarade att jag ville sluta sa min mamma till mig: ”Javisst gumman. Varsågod och välj en ny sport: tennis, innebandy eller fotboll”. Efter en katastrofal fotbollskarriär (jag byggde sandslott i gruset medan de andra sprang efter bollen) valde jag att fortsätta med gymnastiken och jag ångrar det inte för en sekund. Tack mamma, för att du visade vägen till lite förnuft. Nu är det upp till mig att ta ansvar för mitt liv. Även om jag gör många snedsteg har jag fått förutsättningarna för ett bra liv och det är jag tacksam för.