I helgen var det 50-års fest med buffé, finbubbel, sjönsång och hela baletten. Det hölls tal på löpande band om livslång kärlek, förevigt ihågkomna ögonblick och fantastiska personlighetsdrag. Det var verkligen vackert men samtidigt en aning ångestdrabbat. "Du fyller 50 och är vackrare än någonsin". Snälla!! Lite väl klyschigt om du frågar mig. Fast jag är förstås ingen talare. I själva verket hatar jag att prata inför folk. Det får mig att drabbas av stora skälvan med handsvett, rodnad, fummel och pipröst. Tack mamma för de goda generna. Jag pratade med mina ägg i äggstockarna och förklarade att de aldrig kommer att få några examenstal eller andra muntliga framföranden. Åtminstone inte av mig. Det blir på sin höjd en grattiskram och en dikt under sängkudden. Och när jag ändå hade påbörjat samtalet med mina ägg kunde jag lika gärna fortsätta: ”ni kan inte vänta er några estetiska gener. Sång, måleri och all form av handarbete går bort. Och ingen naturligt-smart-gen. Däremot anlag för korta ben och avsaknad av överläpp - varsågod, det är vad jag har att erbjuda”.  I själva verket är det nog bäst att mina ägg stannar där i äggstockarna ett tag till. Jag är trots allt bara 24,854795 år. På pricken!