Jag läste min mellanstadiebästis blogg och hittade, till min stora förskräckelse, en bild på oss från femman. Vi är iklädda illblå jazzbyxor (uppdragna till armhålorna i mitt fall) med matchande midjetröja (det var poppis då jag lovar). Vi hade precis bestämt oss för att ställa upp i skoalns talangjakt. Snacka om självmord. Vi mimade och gungade fram och tillbaka till någon poppig låt av Systrarna Graaf. Jag kommer ihåg hur arg jag var när vi inte vann. Mutade domare och blind publik! HA-HA-HA! Alla framträdanden spelades in och såldes till allmänheten (eleverna på skolan). Herre gud jag ska leta upp och utplåna varenda band om det så är det sista jag gör. 

Så jävla charmiga! Vem vill gifta sig med mig? Anyone?

PS. Så sjukt lika Systrarna Graaf.

Idag är det Valborg. Valborg är en högtid där man välkomnar våren och ljuset. Man tänder eldar för att bränna bort det gamla och ge plats för det nya. När jag berättade det för mina elever tittade de på mig som att jag var dum i huvudet. Ingen av dem brukar se någon eld eller hade i över huvud taget hört talas om Valborg. Jag försökte sprida lite svensk tradition och sjöng glatt på ”Vintern rasat” men jag är inte säker på att det gick hem. Jaha. Jag är väl gammalmodig.

Jag bestämde mig för att fly från champagnerejs och fylleslag. Istället åkte jag hem till mamma. Det skulle bara bli vi två, trodde jag. Sen visade det sig att mormor och morfar dök upp och båda mina syskon med respektive pojk – och flickvänner (ja min lillebror har skaffat flickvän! Jag trodde att jag skulle hinna gifta mig och få tre barn innan det hände. Återkommer till detta ämne senare). Enligt tradition tog vi en tur till Ekebyhovs slott för att se på brasan och höra på sången. Mikrofonerna krånglade och jag hörde en tant i publiken säga ”jaha, där var det någon som släppte sig” när det tjöt extra högt i högtalarna. Stämningen försvann på en gång. Jag har frågat mig det här i åratal men när ska jag egentligen inse att min tid vid Ekebyhovs slott på Valborg är över? Det vimlar av barnfamiljer och jag är varken ett barn eller en förälder. Jag känner mig helt missanpassad där jag irrar runt bland sockervaddsstånd och scouter i shorts som verkar ha glömt bort att det är 5 grader och regn. Då och då stöter jag på någon familjebekant som ger mig en medlidsam blick och jag kan höra hur de tänker "jaha nu är hon här igen, stackars sate”. Håll käften! 

Nu åter till min bror som alltså har skaffat flickvän! Det är lite av ett mirakel och hela familjen hurrar! Samtidigt som jag är fett besviken, grinig och arg över att vara den enda singeln i familjen är jag lite road över att kunna reta min bror till vansinne. Jag är den där överjävliga syrran som vill veta allt. Vad gjorde ni på första dejten? Andra dejten? Tredje dejten? Vad gör hennes mamma, pappa, morbror, kusinbarn? Är hon bimbo, bitch, bad girl? Han är inte jättenöjd över mitt förhör. Det enda jag egentligen vet med säkerhet är att hon är smartare än mig. Hon har MVG i alla ämnen och har sökt till juristutbildning i Uppsala. Jaha. Nu är jag inte bara den enda singeln i familjen utan har även tappat min position som familjens pluggis. Mamma har fått strikta regler att förhålla sig till. Helst ska hon hålla sig helt borta. En gång sa hon "hej". Det fick hon ångra.

Imorgon är det första maj och då ska man demonstrera. Jag kan tänka mig att demonstrera för högre lärarlöner och snyggare singelkillar på allmänna caféer.

Min kollega Ali skulle kunna vara min livscoach. Han kommer från Iran och har spelat fotboll i deras landslag. Hur coolt är inte det? Ali pratar i bilder och det tog månader innan jag faktiskt förstod vad han dillrade om. Nu får hans metaforer mig att smälta. Som idag efter att han hade haft utvecklingssamtal med en elev: ”Förr det var konflikt, nu vi delar rosor”. Eller som efter en bra lektion: ”Eleverna har megafoner till öron och jag svär de kommer bli solar i universum”. Eller efter en misslyckad lektion: ”Vi begär barnen ska sparka på en boll. Vi hela tiden köper nya skor men det går inte, de har inga ben”. Förra veckan när jag var deppig hade Ali lagt en bulle på mitt arbetsbord. Jag dör lite inombords. Vilken klippa! 

Idag har jag bara haft en lektion i doppboll och den gick käpp rätt åt helvete. Det var omöjligt att få tyst på ungarna och jag skrattade inombords åt min egen katastrofala lärarinsats. Därefter spann jag och Ann-Sofie vidare på det där med att vara en dålig lärare och uppfann spelet "kast med liten bomb". Spelreglerna är enkla. Kasta bomben till varandra och den som håller i bomben sist åker ut. Det skrattade vi åt i ungefär en kvart. Sen utvecklade vi spelregler för "bazookakull" och "minfältsstafett". I hemlighet med glimten i ögat förstås. 

På vägen hem från jobbet gick jag in i en affär och köpte allt som såg gott ut. Ni vet, utan att titta på prislappen eller överväga vad som egentligen verkar rimligt för en diabetiker. Det resulterade i minimaränger, kolasås, färska räkor med aioli, fyllda oliver, popcorn, jordgubbar, sprutgrädde och hallonkräm. Mums! Inte en enda bra-att-ha-vara som shampoo, toapapper eller tvättmedel. Efter att ha ätit jordgubbar med grädde och maränger till middag är jag nu mätt. Fyllda oliver någon? 

På vägen hem stannade jag också till för att samtala lite med min alkoholiserade granne. Jag berömde henne för insatsen med våra rabatter som är finast i hela telefonplan. Hon har planterat rosor, påskliljor och andra blommor som jag inte kan namnet på. Där efter hade hon fått klagomål från någon i hyresföreningen eftersom hon inte har fått tillstånd att gräva i rabatterna. Som svar på tal hade hon nitat honom. Det var så hon sa. "Jag drack en halv flaska sprit och nitade honom". Jaha. Vad svarar man på det. Tack för de fina rabatterna och hoppas att du kommer till himlen!

Jag brukar vara en person med starka känslor. Ibland tror jag att jag ska explodera. Humöret svänger likt en tredjegradsekvation och ingenting kan stoppa mig från att bara skrika rakt ut vad jag känner (det finns en lagbok med människor som kan intyga detta inför domstol). Ibland har jag funderat på om det finns medicin mot sånt. En tablett som gör att jag blir lite mer lagom. En stabilare och mer pålitlig människa helt enkelt.

Den här veckan har jag inte varit mig själv. Jag har varit LJUMMEN! Inte glad men inte heller ledsen. Inte arg. Jag är en fisk som simmar på mellandjupt vatten. En debattör som saknar argument. Jag går dit vinden blåser mig men känner varken upp eller ner. Jag har bedövat mina känslor och är mer av lagom och mindre av mest. Jag har slutat att bry mig. Jag vill rycka på axlarna åt allt. Är det så här det är att vara lagom? 

Nu ska jag ut och leta efter saker att bli glad över eller arg på. Jag vill vara mest igen!

Peace out!

Idag har jag funderat över mina happiest-girl-in-the-world-moments, vilket har gjort mig pepp pepp pepp på livet. Hur grymt vore det inte att resa runt jorden för att se världens sju (nya) underverk. Det skulle innebära att jag höjde min kulturpoäng till en miljon och jag skulle definitivt öka mina chanser att vinna i TP. Jag skulle dessutom få besöka Mexico (Chichén Itzá), Italien (Colosseum), Brasilien (Cristo Redentor), Kina (Kinesiska muren), Peru (Machu Picchu), Jordanien (Petra) och Indien (Taj Mahal). Vem-vill-följa-med? Ännu en av mina fantastiska idéer som inte kommer att inträffa. Önskar att jag var lite mer spontan. Lite mer livsnjutare och lite mindre pedantiskt kontrollfreak. 

I was so happy.

Jag slutar jobbet om exakt 28 minuter. 28 minuter är ingenting när man till exempel duschar varmt, är på spa-behandling, snoozar på morgonen eller dricker drinkar på en trevlig bar. Det är som att snabbspola en film eller cykla i nedförsbacke. 28 minuter är dock en riktig jävla uppförsbacke när man sitter av tiden på jobbet, springer på löpbandet eller väntar på ett samtal som aldrig kommer. Tänk om det hade varit tvärt om. Då hade mitt liv, och förmodligen alla andras liv, varit lite mer poppiga. Ikväll blir det riktigt poppigt för då vankas det middag och vin med Jessika och medföljande grabbar. Jag menar MÄN. Innan dess ska jag träna på SATS. Ha! Det trodde ni inte, men sån är jag. En fredag, det måste betyda extra pluspoäng på nyttighetsskalan. 

Nu sitter jag på min favoritmatta och pillar ut de torkade röda bären ur Kellog's special K-paketet. Det låter kanske sorgligt men det har blivit lite av en favoritsyssla den här veckan. Att pilla ut godsakerna ur annars ganska mediokra produkter. Ben and Jerry's-glassen till exempel. Jag är inte speciellt förtjust i glass men kan inte låta bli att köpa med mig en förpackning då och då för att sedan finkamma innehållet på jakt efter knäckbitar. Mormor och mamma hade gråtit elefanttårar - VILKET SLÖSERI! Det är ju sinnessjukt. Spärra in mig på psyket bums!

Idag satt det lappar på Centralen med rubriken "Försvunen man". Jag kunde inte släppa tanken utan började genast se mig omkring efter den saknade som vid försvinnandet hade burit en röd keps. Jag letade alltså efter en röd keps på Stockholms Central kl 07.30 en tisdagsmorgon (tills jag insåg att chansen att han fortfarande skulle bära en röd keps och promenera runt på centralen, två veckor efter försvinnandet, var ganska liten). Jag började fundera på hur lång tid det skulle ta innan jag blev anmäld som försvunnen om jag skulle bli bortrövad. Under ett ögonblick slog det mig att jag skulle ta första bästa flyg från Arlanda och låta slumpen avgöra min destination. Ni vet, bara för att testa min familj och mina vänners pålitlighet i en möjlig nödsituation. Plus att jag skulle få semester. Istället tog jag pendeln till Järfälla. Blä. Nu när jag ändå tar upp problematiken är jag förstås nyfiken på vilken bild som skulle bli mitt ansikte utåt i media. Vilken skulle bli min "missing-person-picture"? Jag hade ju velat se snygg ut, men man måste fortfarande se att det är jag, annars försvinner ju liksom själva poängen. Det här måste jag diskuteras med mamma snarast! Jag litar inte på hennes omdöme i den här frågan. 

I övrigt har dagen varit över förväntan. Jag har till och med känt mig som den mer positiva personen bland mina kollegor. Vi kände allihop att vi hade drabbats av en släng ADHD och funderade över att kasta våra matsalsbrickor i golvet, vråla rakt ut och gå hem. Men det gjorde vi inte. Tur. Istället följde jag med min kollega på hans NO-lektion och byggde raketer. Barnen sprang mest runt och kastade sudd på varandra. Ingen förändring där.

Klart slut från the gangster squad