När jag vaknar på morgonen tar jag reflexmässigt upp mobilen och går in på arbetsförmedlingens sida för att se om det finns några trevliga jobba att söka. Jag förväntar mig att hitta något megaspännande. Utbildad idrottslärare sökes för farligt rymduppdrag. Utbildad idrottslärare sökes för exotiskt häng på Bali. Utbildad idrottslärare sökes som stjärnskådespelare till ny långfilm. Men det händer aldrig. Jocke tar telefonen ifrån mig och påminner om att tänka på alla fördelar som mitt jobb innebär. Jag mumlar: sommarlov, jullov, sportlov, påsklov, börja sent på torsdagar, sluta tidigt på fr... men blir avbruten av Jocke som påpekar att alla fördelar jag räknar upp handlar om att inte jobba. Jag förklarar för hundrade gången: JAG LEVER INTE FÖR ATT JOBBA – JAG JOBBAR FÖR ATT LEVA! Han bara skakar på huvudet och serverar mig en skål med flingor. I hemlighet under frukostbordet skriver jag in ”Exotisk resa jobb” i sökfältet. Inga träffar. Skit också.

JIPPI NU ÄR DET HELG! 

Livet är långt ifrån rättvist. Jag kämpar ihjäl mig för att gå ner ett par kilo till sommarsäsongen och tar mig iväg till gymmet istället för att ligga hemma på soffan som jag egentligen känner för. Jag lyssnar på instruktörens eviga tjat om spända magar och rumpor och fuskar bara när det verkligen behövs. Och vad är tacken? Under stretchen ligger jag med rumpan i vädret i barnets position (smickrande) när en annan crosstraining-deltagare kommer fram och påpekar att jag nog har fått ett litet hål där bak i byxorna. Jaha, tänker jag och tycker att det är väl min ensak om jag fått ett litet hål. Jag känner efter med handen och inser att det inte är ett litet hål. Inte ens ett normalstolt hål. Hela jävla sömmen har släppt från kissimurra till ryggslut. Rumpchocken är total. Jag gör mitt bästa för att skyla min nakna bakdel och placerar en hand på varje skinka samtidigt som jag stryker mig mot väggen från träningssalen genom gymmet bort mot omklädningsrummen. För vilken nytta? Efter 75 dagar med 60 mördande träningspass har jag gått ner 0 kg och upp 1 kg. Hahahaha. Nej det är inte roligt. 

Jag har massa saker att berätta men jag hinner inte. Jag måste leka med min kattunge. Jag får samvetskval när jag tvingas lämna henne ensam hemma för att gå till jobbet. Hallå försäkringskassan, det är dags att införa "kattbidrag" och "vård av sjuk katt". Och "kattledighet" för kattmammor det första levnadsåret. Pga det dåliga samvetet har jag placerat ett cirkustält i vardagsrummet, så att hon ska ha någonstans att leka. Ett sånt där färgglatt med toppigt tak för barn i åldern 3 - 10 år. Jag har inrätt det med fina kattillbehör och allting. Nu ska hon få sin favoritmat; bredbar leverpastej. Tjing tjing!

PS. Det var absolut inte meningen att länka bloggen (rubriserad med rumpchock) på idrottslärarsidan på facebook. Herre gud, skona mig från skammen.