Det är onsdag morgon och jag sitter i en fåtölj hemma på Stopvägen. Jag ser mig omkring i det som skulle ha blivit ditt rum. Det mesta är förberett. Kontorsmöblerna som stod här inne tidigare är sålda. Byrån är tom så när som på de små bebiskläderna som vi inte kunde hålla oss från att köpa redan i vecka åtta. Det var efter att vi hade sett ditt lilla hjärta slå på ultraljudsskärmen för första gången. Ebbas gravidbok är ifylld till hälften och står prydligt i hyllan tillsammans med boken jag gav till Christoffer i födelsedagspresent med det talande namnet, ”Grattis, du ska bli pappa”.

Vi har längtat efter dig och förberett oss så gott vi har kunnat. Det var inte ditt fel och inte heller vårt fel att ingenting blev som det var tänkt. Älskade Lillefot, du levde bara 20 veckor i min mage. Den 14 september tvingades vi avsluta ditt liv. Jag ska inte få lära känna dig och den person som du skulle ha blivit. Det kommer för evigt att vara en sorg för mig.

Någon dag ska jag skriva mer om det här, men den dagen är inte nu. Nu ska jag lägga all min energi på att ta mig upp ur det här svarta hålet av tomhet. Hitta tillbaka till någon form av vardag. Det är tydligen så här det är att leva.

♥ Lillefot 2017-09-14 ♥