Jag var helnöjd när jag gick från jobbet i våras med uppsägningspapperna påskrivna. JAG ÄR FRIIIII ropade jag högt och dansade mig fram längst Svartlösavägen. En klunga högstadieelever granskade mig med misstro, men jag fortsatte göra coola 80-talsmoves.

Dagdrömmarna tog fart och i min fantasi hade jag redan träffat en framgångsrik ekonomichef, som också visade sig äga ett slott i södra Frankrike. Där gjorde vi vin på egenodlade druvor medan våra barn (urgulliga) sprang runt fritt på ängarna. Mina favoritsysselsättningar var att dricka paraplydrinkar i jacuzzin, åka på jordenrunt-resor och spana in min mans solbrända magrutor.

Så en dag i förra veckan landade jag på jorden igen och insåg i panik att jag i själva verket är singel och arbetslös. När lönen slutar rulla in i augusti klingar den där friheten inte lika bra i öronen. Jag har backat åtta år i utvecklingen, men åldern tickar likt förbannat på. Jag tävlar nu mot livsglada tjugoåringar om både män och arbetsplats. Och jag som har fått rynkor runt ögonen. Skit också. 

Mamma tycker att jag ska ringa A-kassan. A-kassan, vad är det? Här ska jag inte ha någon jävla A-kassa. Jag skyndar mig att uppdatera min profil på tinder. Jag skriver någonting filosofiskt och sitter nu och väntar i soffan på att det ska plinga till och visa sig vara min fraska drömprins som vill ta med mig på ett litet livsäventyr. Heja mig.