Igår skulle jag på yoga. Jag var lite sen på grund av diverse orsaker och när jag kommer till gymmet, stressad och i verkligt yogabehov, visar det sig att min biljett har lämnats till någon på reservlistan. Min första tanke är protestera, men det visar sig att jag inte är ensam om att ha blivit berövad på min yogabiljett. Helt plötsligt står jag mitt i en svärm med arga och frustrerade yoga-lovers som nekats deltagande. Någon svär åt personalen, någon stampar i golvet och en annan försöker slita åt sig en biljett från en redan anmäld deltagare. Herre gud. Det är uppenbart att vi alla behöver andningsterapi. Skona mig från yoga. Jag åker hem och bokar in en harmlös tisdags-cross. 

Så var det då dags för crosstraning. Kommer ni ihåg inlägget där jag skrev om hur otrevligt det var när mina träningstights sprack i grenen? Det finns där om man bläddrar lite i arkivet. Det var en ytterst plågsam historia för alla inblandade. Nu undrar jag om Gud vill straffa mig, för idag hände det IGEN! Vi värmer upp med klassiska övningar i ring: höga knän, framför-bakom-steg, sidchaseer och indianhopp. Adrenalinet lixom pumpar i kroppen och jag är taggad. Instruktören är snygg. Kroppen mår bra. Helgvinet är inhandlat och väntar i skåpet. Jag är på topp helt enkelt. Vi fortsätter uppvärmningen med långa utfall, höga sparkar och sist men inte minst de smickrande elefantstegen. Ni kan ju tänka er hur det ser ut. Och när vi stapplar omkring där som elefanter på led ser jag hur personen bakom i ledet glor på min bakdel. Eftersom jag har varit med förr förstår jag direkt vad det handlar om. Jag känner efter med handen och mycket riktigt, ett hål stort som en tennisboll. Jag har inget annat val än att ta mina saker och lämna salen. Tack för mig. IGEN!

Summan av kardemumman har jag åkt till gymmet två dagar i rad för att betala dyr parkering, göra av med noll kalorier och avsluta med att äta en jag-tycker-synd-om-mig-själv-macka i soffan. Jippi!

Det är uppenbart att jag pratar för mycket om min katt. Kollegorna undrar inte längre hur det är med mig när jag kommer till jobbet, utan går direkt på kattutfrågningen. Hur mår Cookie idag? Har hon ätit ordentligt? Ingen bajs-incident i grannarnas trapphus? Observera att det faktiskt bara har hänt en enda gång att hon bajsade i en främmande trappuppgång. Tyvärr hamnade det precis utanför någons dörr, vilket tydligen var opassande. Till hennes försvar var hon inlåst, vem som helst hade gjort samma sak. Påståendet om att jag skulle vara en crazy cat lady är inte längre ett skämt. Men det är så det blir när man är singel i oktober. Vem ska jag annars ge all min kärlek?

Det kan hända att jag är en aning överbeskyddande. När Cookie helt plötsligt blev sjuk och började kräkas för ett par veckor sedan fick jag förstås panik. Jag kastade in henne i bilen och åkte i vrålfart mot djurakuten. Telefonisten på akutmotagningen som jag lyckades ringa upp i farten försökte lugna ner mig när jag skrek att min katt var på väg att dö. Jag fick gå före i kön (jag antar att det berodde på mina hysteriska snyftningar) men när jag släppte ut Cookie på undersökningsbordet var hon både pigg och kräkfri. Så där stog jag med min till synes friska katt och grät. Vi åkte hem igen, utan vidare åtgärd och 1300 kronor fattigare.

Förra veckan var Cookie förvunnen när jag kom hem från ett eftermiddagspass på jobbet. Jag sökte igenom alla trapphus, källarförråd, grovsoprum och tvättstugor med en ficklampa och kröp sedan runt på knä bland buskarna på innergården. Jag spenderade natten på en parkbänk inlindad i ett duntäcke där jag satt och ropade efter Cookie tills klockan var fyra och en granne stack ut huvudet och hytte med näven. Att döma på hennes ansiktsuttryck var hon inte helt nöjd med att jag ägnat de senaste fem timmarna åt att skrika utanför hennes fönster. Dagen därpå hittades Cookie i ett hobbyrum i någons källare. När jag åkte till jobbet för att påbörja nästa eftermiddagspass hade jag varit vaken i nästan 1,5 dygn och jag var tvungen att förklara för min chef, tredje dagen på jobbet, att mina blodsprängda ögon berodde på tårar och sömnbrist och ingenting annat.

Efter en semester på 120 dagar = 16 veckor = fyra månader = en tredjedels år tycker jag att det känns ganska rimligt att börja jobba igen. Jag har återhämtat mig från lärarchocken och påbörjar en ny karriär inom medicinbranschen. Passa på att läsa min blogg nu innan jag blir alltför inbiten och börjar skriva om maskinavvikelser och trasiga blister.

Ett skift på Astra inleds med att man passerar en renlighetszon. De egna kläderna åker av och ersätts med någonting som är oroväckande likt utstyrsen från barnprogrammet Bananer i pyjamas. Hårets insluts i ett nät och man kan välja strumpor i kulörerna chockrosa, mossgrön och turkos. Smink är inte tillåtet. Inga konstigheter, tänkte jag på intervjun, met det var innan jag visste hur jag faktiskt ser ut osminkad en fredagmorgon klockan fem. Med facit i hand kan jag konstatera att jag är ångestfri men heltidsful. Men jag är inte ensam om att vara ful. Vi vandrar alla omkring som B1 och B2 i våra stora pyjamasar. I min fantasi tänkte jag nog att jag skulle träffa en snygg avdelningschef första dagen på jobbet. Men det har visat sig vara som att gå på dejt i mörker. Snygg eller ful, ingen vet vad som gömmer sig bakom skäggskyddet. Det blir som ett enda stort lotteri. Lika bra att köpa många lotter. 

Jag jobbar på linje 21. Där packas bland annat Nexium. Helt perfekt tänker jag efter att ha gjort efterforskningar och förstått att läkemedlet förhindrar uppkomsten av magsår. I akuta fall har jag åtminstonde nära till botemedel. Jag måste granska kringliggande linjer, det kanske finns någont piller för inre harmoni och stärkt livskvalite? Förlåt Astra jag skojar bara, ge mig inte sparken snälla! Imorgon kliver jag på eftermiddagspasset och är ledig fram till klockan 14. Det innebär att jag i lugn och ro kan börja dagen med att dricka energi-te göra solhälsningar i vardagsrummet. Helt perfekt.

Tänker du som jag B1? Jag tror det B2. Det är SOVTAJM!!!!