Jag är trött på klubbliv, slemgrodor och bakfylla. Men hur ska jag träffa min framtida man om jag vägrar att gå ut på helgerna? På senare tid har jag tappat hoppet om att drömprinsen ska komma ridande på sin vita springare. Jag bestämmer mig för att ge nätdejtingen en chans, det gäller att passa på innan rynkorna blir allt för iögonfallande. Jag klickar på facebook-länken som gör reklam för mötesplatsen och skapar en profil. Sen skriver jag en lite väl ärlig presentation, någonting om att jag är hysterisk, har ett labilt humör och att jag hatar långsamma tanter i mataffärskön. Ingen man i världen kommer att nappa på det, tänker jag, och stänger av datorn. När jag vaknar har jag fått 98 mail och ett frieri. GIFT DIG MED MIG skriver en till synes normal kille som helt uppenbart har tappat fattningen. På mötesplatsen hoppar man tydligen över blind-dating och går direkt på blind-bröllop. Jag skriver upp honom på min lista över reservkort och känner mig lite bättre till mods. Sådär desperat är knappast jag.

Andra sköna inledningsfraser:

- Jag är 46, nyskild, 4 barn... inte dejtat på 17 år. Lunch i city?

- jag gillar chips som fan men jag gillar dig bättre

- Jag ville bara ge dig nöjet att nobba mig, så kom igen och säg nej.

- Hi i am from creece en i live sweden i look for one girl becayse i am alone here.....

Förr i tiden odlade man sitt eget leverbröd i rabatten utanför husknuten. Var skörden dålig fick man helt enkelt acceptera att åtminstone ett av barnen skulle svälta ihjäl. Och om man drabbades av kallbrand var det bara att bita ihop och ta fram sågen. Idag tar vi ketogan för psykets skull även om det står på bipacksedeln att pillrena är avsedda för svår cancersmärta. Vi svär över tv-utbudet och när vi blir hungriga ringer vi efter hemkörningspizza. Så säg inte att jag inte fårstår just precis hur patetisk jag är, MEN…

Det finns en sak vi har missat. Låt mig presentera: 112-godisakuten – helikoptertransport på nolltid. Om 100 år kommer vi se tillbaka på 2000-talets begynnelse och fråga oss själva - hur överlevde vi? För alla har vi väl känt det där begäret? Att man kan betala åtminstonde tiotusen kronor för en chokladkaka så länge man slipper röra sig från soffan. När jag får lite tid över ska jag ta helikopterkörkort och påbörja försäljningen. Nåja, först ska jag ta vanligt bil-körkort, men sen smäller det. Vid sidan av ska jag starta företaget 112-viktminskning – BootCamp i vardagsrumsmiljö. För att bli framgångsrik gäller det att skapa sin egen efterfrågan.

OBS! Om du är barn eller emotionellt instabil och läser det här – sluta upp med det nu. Och läs aldrig mer igen. Det är inte hälsosamt!

Men…

Det råder inga tvivel om saken. Jag har lagrat upp för en hård och kall vinter. Jag kommer inte att frysa – det är ett som är säkert. Jag står framför spegeln i vardagsrummet och nyper mig i magvalken. Det gör inte ens ont. Det kanske har blivit dags att vidta krisåtgärder och leta fram den där svarven från pappas garage? Det här med träning och kost verkar ju uppenbarligen inte fungera. Jag käkar selleri som en plikttrogen vegan och stampar runt i mina fula idrottskläder. Vad är det för skit ni har lärt mig på GIH under alla dessa år. Jag tror mer på sax-metoden: KLIPP BORT FETTET – ENKELT OCH SÄKERT. Jag ska helt klart forska mer på den idén. Fram tills dess gör jag som min vän T och låter de högre makterna avgöra mitt öde: "Käre gode Gud gör så att jag vaknar smal imorgon, amen!!!"

Har du nångång vaknat i sängen med en härligt varm magkänsla och tänk att "jaha, ännu en trevlig helgdag att se fram emot" innan du inser att du ligger med huvudet vid fotändan? Och att den varma magkänslan i själva verket är vinet från gårdagen som fortfarande skvalpar runt i magsäcken. Du inser att fredagskvällen är lite suddig och ju mer du tänker på det ju mindre kommer du ihåg. Från klockan 20 och frammåt är allt visst svart. Du ringer din vän och frågar the question of shame: "vad fan hände igår?". Din kompis kontrar med the question of shame 2: "var fan är jag". Sen börjar själva efterforskningen. Antalet nya nummer i telefonboken: 3. Antalet ringda samtal mellan klockan två och tre: 97. Antalet ringda samtal till din mamma: 15. Antalet ringda samtal till ditt ex: 23. Antalet ringda samtal till bartendern som du nyss fått numret till: 12. Antalet inspelade telefonmeddelanden: okänt men oroväckande. Du smyger nervöst runt i lägenheten och letar efter eventuella ledtrådar och ber till gud för att du är ensam hemma. Well, ditt fyllo - det låter allvarligt - tur att det aldrig hänt mig.

Nu för tiden får barn diagnoser till höger och vänster. De som har svårt att anpassa sig socialt har Asperger, de som har uppmärksamhetsproblem har ADHD, de som har motoriska ticks har Tourettes, de som har svårt att lära sig läsa har dyslexi och de som är deprimerade har bipolär sjukdom. Samtidigt som vi försöker att motverka samhällets strikta normer och pratar om människors lika värde hittar vi på namn för allt som avviker mot det normala. Dubbelmoralen flödar. Det är tydligen oetiskt att acceptera att alla människor inte är lika intelligenta och socialt anpassningsbara. Genom att sätta stämpeln ”diagnosbarn” kan vi lära oss att acceptera avvikelserna. Han eller hon är ju sjuk för guds skull!

Jaha om det ska vara på det viset vill jag ha ett finger med i debatten. Trots den stora soppan med diagnoser finns inget namn på den åkomma som en stor majoritet av trettioåriga svenska män tycks drabbas av. Kombinationen av storhetsvansinne, maktbehov, egoism och total avsaknad av självinsikt. Jag vill kalla diagnosen för DUM-SOM-FAN-syndromet. Det handlar alltså om män (kvinliga fall är mycket ovanligt) som är lika smarta som ett gäng kossor på grönbete, men som tror sig veta bättre än alla andra. Det går inte ens att föra en diskussion med dessa män eftersom de är överdrivet säkra på sin egen överlägsenhet. Jag vill kräkas rakt ut. Nu kanske du som läser det här är just en man i trettioårsåldern och då finns det en stor chans att du avfärdar den här texten med en axelryckning. Kanske tänker du till och med ”Jaha, ännu en korkad brud med för lite att göra". Om du tänker så är du absolut en av dem som har drabbats av DUM-SOM-FAN-syndromet men eftersom diagnosen än så länge saknar botemedel får du helt enkelt leva med det och invänta medicinforskningen. JAG MENAR PÅ ALLVAR – JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!