Jocke älskar rabatter. När han går in i affärer scannar han av hyllorna och samlar på sig varor som lyser rött. Förpackningarnas storlek, utseende och kvalité verkar inte ha någon avgörande betydelse. Ibland kan han komma hem med tre stycken kaviartuber och utbrista; "vadå, det var tre för två". Speciellt tycker han om prissänkt kokt skinka. ”Älskling, skinkan är slut”, kan han ropa i ren förskräckelse en söndagseftermiddag och när jag vaknar morgonen därpå ligger ett (eller flera) nya rabatterade kokta skinkapaketet i kylskåpet. 

Jag är inte lika lättlurad. Halva priset, jaha då vet man att grisen varit ebolasmittad och kokats i avloppsvatten. Risken att den smakar äckligt är övervägande. Lite mer så tänker jag. Men en dag förra veckan gick jag i rabattfällan. Jag ringde Jocke och berättade att jag hittat en ny vardagsrumsspegel. Han verkade inte helt nöjd; ”Vad är det för fel på den vi har”-diskussionen påbörjades men jag tog fram rabatt-tricket och övertygade honom. Jag startade projekt spegelupphängning en måndagskväll vid elvatiden. Jocke protesterade och ville absolut vänta, men envis som jag är letade jag fram verktygslådan och började skruva i väggen. Upphängninsanordningen krånglande och efter tre timmar och fjorton misslyckade försök stod jag där med en oupphängd spegel och fjorton vägghål. Spegeljäveln var omöjlig att sätta upp (därav priset) och jag tvingades inse fakta - jag hade blivit lurad. Jag ringde pappa och snyftade men fick inget medlidande; ”sluta upp med borrandet, gå och sov!”. Vad har vi lärt oss av detta? Jo - man får vad man betalar för! 

PS. Pappa fick nog lite dåligt samvete för senare i veckan åkte han förbi och spacklade igen hålen. Tack tack!

Nu har det ju gått ett par månader (åtta) sen jag skrev sist. Här kommer en höst-uppdatering.

1. Joakim Ottander - min pojkvän och den mest godhjärtade person jag känner. Som när vi storhandlar på Ica Maxi och testar en ny ostsort i ostdisken. Då bara måste han säga rakt ut att ”det här var den godaste osten jag ätit i hela mitt liv” bara för att göra ost-personalen glad. Och när vi går därifrån mumlar han lite halvhögt att ”mmm en ny favorit” bara för att markera lite extra. Ja ni förstår principen. När vi träffades första gången på Soap bar i januari bytte jag ut min Red Bull Vodka mot hans syrliga drink. Jättebra tyckte jag eftersom min drink var slut och hans var full. Tack tack. Igår när jag gjorde en gastroskopi, dvs. körde ner en trädgårdsslang med en påklistrad HD-kamera i magsäcken, satt han där på en pall och tittade på mitt maginnehåll på tv-skärmen utan att klaga. Jag säger ju det – världens bästa.

2. Jag tog det där körkortet tillslut. Min strategi var att charma trafikinspektören, men han visade sig vara en svårflörtad gubbe med polerad flint (typiskt!!). Jag stod där i en kort blommig sommarklänning på en lastplats i Talja Norra utanför Flen och bet mig i tungan. Trafikgubben bad mig kontrollera motoroljan så jag öppnade motorhuven och pekade på stickan. ”Tadaaa, gud vad jag kan!” tänkte jag tyst för mig själv medan jag väntade på applåder eller åtminstone en klapp på axeln. Det tog ett tag innan jag insåg att han ville att jag faktiskt skulle kontrollera motoroljan på riktigt. Eftersom jag inte hade något papper som jag kunde torka av stickan med frågade jag skämtsamt om jag fick låna trafikinspektörens skjorta. Han svarade inte, men såg arg ut, så jag började nervöst genomsöka bilens alla skrymslen innan jag hittade en liten pappersbit på golvet i baksätet. Med svettig panna rullade jag sedan ut från parkeringen och svängde åt vänster fast trafikinspektören klart och tydligt hade sagt höger. Vad som hände sen är dimmigt, men nu sitter jag alltså här med ett körkort. Då och då ringer jag till Jocke och informerar; "jag kör på fel sida av vägen", "växeljäveln funkar inte", "jag sitter fast i parkeringsgaraget” osv.

3. Fröken, fröken ropar barnen när jag kommer till skolan. Vadå fröken, tänker jag. Vad hände med gymnastikdirektör. Inte konstigt att eleverna tappat respekten för de vuxna i skolan när vi accepterar att tituleras som fröken. ”Jag är inte fröken, jag är gymnastikdirektör” svarar jag och barnen ser frågande ut. Nåja, värt ett försök. Eftersom jag har ont i öronen leker vi kattens 9 liv - den tysta redskapsbanan. Reglerna är enkla, varje gång man öppnar munnen förlorar man ett av sina 9 kattliv. Helt perfekt tycker jag. Jättekul tycker barnen. Win win.