Jag ska vara ärlig. Jag är en träningsfuskare. Jag älskar att gå runt på jobbet och prata om alla pass jag ska köra i veckan. När arbetsdagen är slut säger jag hejdå till alla och slänger träningsbagen över axeln samtidigt som jag fiskar efter uppmuntrande kommentarer som "wow, träning på en fredag" och "gud vad du är duktig". Sen går jag ut i hallen, hänger upp träningsväskan på en krok och tar bussen hem. Inte alltid förstås, men tillräckligt ofta för att jag borde skämmas. En dag i förra veckan gick jag till gymmet och gjorde två benpendlingar på crosstrainern. Just då råkar Christoffer ringa och fråga om jag vill åka med i bilen hem. Jag ser att jag har gjort av med 4 kalorier och smyger ut för att ingen ska förstå mitt träningsfuskmissbruk.

När jag körde det första mördarpasset i början av oktober fick jag värre träningsvärk än någon annan människa någonsin haft. JAG DÖÖÖR skrek jag en morgon trots att jag var ensam hemma. På jobbet låtsas jag vara normal och muttrar ajaj när jag reser mig från stolen fast jag egentligen vill skrika någonting fult. FANHELVETEJÄVLABENJÄVEL (isch). När jag stapplar hem från jobbet behöver jag en sån där trafikskylt; varning för långsamtkörande fordon. En dag blev jag ompromenerad av en gammal tant med käpp. Eller okej, hon kanske inte hade käpp, men hon var minst 75 år och använde såna där skor med inbyggda dubbar. Ibland låtsas jag att jag är med i tour de france när jag är på väg till jobbet. Det är jag, med min oväxlade cykel från 1957 som jag har ärvt av farmors mamma, mot män i snabba brillor och tighta kläder med skumgummi i rump-regionen (för komfort, antar jag).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tillhör 30 + kategorin och identifierar mig som en trött, sliten och 10 kg för tung mamma. Men då och då får jag feeling. Det hände mig ikväll när jag var ute på en löptur (låter ju väldigt hurtigt när jag skriver det så). Jag hade musik i öronen...

Instagram verkar tro att jag är fascinerad av ormar. Och det vet ju alla, att ormar ger mig dödslängtan. Ibland skriker jag hysterisk och hoppar upp i knät på den som står bredvid. Oftast är det någon bekant som får ta emot mig, men ibland överraskar...

Vi har precis kommit hem från en semestervecka på La Gomera. Det var tydligt att det handlade om en charterresa till de svenska pensionärernas paradis - Kanarieöarna. Minst hälften av resenärerna var liksom iklädda Hawaiiskjorta och stråhatt redan på...

Jag vandrar runt i någon sorts bubbla av likgiltighet. Jag är inte mig själv. Det måste få ta tid, säger alla jag känner. Tråkigt nog är jag det norra halvklotets mest otåliga själ. Jag lovar, jag skulle behöva gå i avslappnings-yoga, medicinsk qi go...

  Det är onsdag morgon och jag sitter i en fåtölj hemma på Stopvägen. Jag ser mig omkring i det som skulle ha blivit ditt rum. Det mesta är förberett. Kontorsmöblerna som stod här inne tidigare är sålda. Byrån är tom så när som på de små bebiskläde...