Mamma och pappa har hittat ett ställe där man kan ringa EXTRA BILLIGT hem till Sverige, till min stora glädje, tror dem. Men egentligen är det till min största sorg. Hur kul är det egentligen på en skala att få samtal från varma, gosiga Thailand, när allt man får höra om är underbara stränder, snorkling, god mat och solbränna. Själv sitter jag här i min snöiglo, blek som ett spöke, fryser fast i min stol och är helt lonely. Stop calling me!!! I don't like it.

De senaste dagarna har jag stängt in mig och sträckläst Harry Potter. Jag har bara pausat för att göra lite mer varm choklad, stoppa in ny ved i den öppna spisen och för att stappla mig från sängen till soffan. Det är jag och Harry den här julen. Vi är ungefär lika övergivna. Läste percis om hur familjen Dursleys totalt ignorerar Harrys födelsedag, och hur Harry gratulerar sig själv med en klapp på axeln. Ungefär så känner jag mig. Fast Harry har det bätte, för han har Ron. My favourite!! Jag skulle göra allt för att få konversera med Ron. 

Min önskelista:

Ronald Weasley

Jag är ensam hemma i mamma och pappas villa. Ensam i en villa!!! Dvs inga ljudkänsliga grannar!! I like. Jag sitter vid min brors dator med spotify och spellistan "Rock" på högsta volym (och basen ikopplad). Kan inte låta bli att springa runt, dansa galen rock-dans och sjunga högt. Dessutom är jag lite sugen på hans elgitarr. Jag har aldrig spelat det förut. Och det finns en stor förstärkare. Hmm.

Det är ganska kul det här. Just nu försöker jag spela elgitarr till låten "First date" med Blink-182. Och jag är grym!!! Sjukt bra. I like like like.

När Gud skapade den här världen borde han ha infört en regel som sa att människan blir så snygg som han eller hon förtjänar. Ju ju mer man bidrar till för att förbättra samhället, ju snyggasre skulle man vara. Jag blir så less på arvet. Varför ska DNA få avgöra läpparnas fyllighet, hårets fall och glans och näsans storlek. Det är inte rättvist. Borde inte alla människor få samma chans här i livet? Jag ska skriva ett protestbrev till Gud bums!

Det var då självaste fan. Ska man behöva sitta med hårtorken i högsta hugg iklädd jacka, mössa och dubbla byxor för att slippa frysa fast på sin egen stol? I hate this crapy crapy crap. Ska det vara för mycket begärt att få lite värme? Lite jävla värme tack. 

Därför är hårtorken världens bästa uppfinning:

1. Fluffar till håret (såklart)

2. Paniktorkning av kläder (ungefär varje morgon)

3. Kan användas vid städning (blåser bort dammet från hyllorna)

4. Säng-värmare (Om det är kallt i sängen kan man blåsa med hårtorken under täcket så att det blir varmt och mysigt)

Att vara sjuk är bra tråkigt! Och att vara sjuk och bo ensam är ännu värre. Det finns ingen som frågar hur jag mår, som gör frukost på sängen med jordgubbs-te och mackor med paprika-hjärtan och som sätter på må-bra-filmer (Bridget Jones). Why? Jag avskyr det här. Jag ska hitta mysigaste pojkvännen till jul.

Följande krav har jag:

1. Lagom snygg

2. Trogen

3. Snäll

4. Gilla mig

Det är inte så lätt som det verkar. I själva verket är det helt omöjligt. Är han lagom snygg så är han inte snäll, och är han snäll så är han inte lagom snygg, och är han både lagom snygg och snäll så kan du ge dig tusan på att han är otrogen. Och är han inte otrogen så gillar han inte mig. Don't know what to do.

Jag har skalat av ringfingertoppen med en potatisskalare. Av misstag förstås. Lindade in fingret i en strumpa och hoppades att det skulle läka fint under natten. Men det gjorde det inte. Det var en stor blodfläck på täcket i morse och nu är såret infekterat och äckligt. Ska man behöva söka upp en läkare på grund av ett litet finger? Patetiskt.

Idag har jag varit hos diabetesdoktorn. Hon ville ladda över alla mina världen från blodsockerapparaten till datorn för att göra en fin kurva över hur mitt blodsocker har legat de sista 3 månaderna. Det ville inte jag. Men jag hade inget val. Kurvan bestod av en prick:

29/11 04.51: Blodsockervärde 13.1

Kul. På 3 månader har jag kollat blodsockret en gång. EN GÅNG! Det är fasansfullt, fruktansvärt dåligt. Observera tiden. 04.51 Ett fylle-blodsocker som Jonas tagit på mig. Good work.

Efter sjukhusbesöket gick jag på jakt efter lucia-kryssnings-kläder. Det gick katastrofalt dåligt. Jag köpte ett par stövlar i ren frustration över det dåliga utbudet av festkläder. Det var precis vad jag inte behövde, nu har jag 5 miljoner par stövlar och noll festklänningar. Jag får helt enkelt låsa in mig på hytten och spela patiens med mig själv på kryssningen i helgen.

Efter det var jag tvungen att åka till skolan. Inte GIH, utan den skolan jag har praktik på. Hua. Satt på ett arbetslagsmöte som aldrig ville ta slut och jag fick kämpa varje sekund för att hålla ögonen öppna. Jag tror till och med att jag somnade till några sekunder, för jag vaknade av att jag dregglade på min egen hand. Hoppas att ingen såg.

Kvällen har bestått av 5 timmars telefonpratande och 1 timmes sittande varmdusch (jag vägrar att lämna ifrån mig pallen jag fick när jag bröt knät, det är den perfekta duschpallen).

Snart ska jag sova, men innan dess ska jag kolla mitt blodsocker. Jag har blivit en ny människa nu. Bs: 15.1, klart godkänt. Sussiluss

I helgen har jag varit i Göteborg med mina gymnaster och tävlat ungdomscupen i gymnastik. Vi hade inte marginalerna på vår sida och domarna var blinda, mutade puckon. Jag är inte alls bitter. Jag älskar gympa. Kiss-domare!! Kiss-Engelholm!! Nåja, vi är trots allt Sveriges 9e bästa lag. Och på USM i juni ska vi vara Sveriges bästa. Jag ska göra allt som står i min makt för att vi ska ta oss dit.

Det har varit en bra helg för mig. Jag har inte fått ett enda nervöst samanbrott och ingen stresspanik. Jag har varit lugn och sansad, haft ordning och reda och tagit precis lagom mycket ansvar. Och jag har inte slarvat bort några friståendedräkter och inga tofsar. Yes!! Jag har däremot slängt min legetimation i soporna på Mc Donalds. Av misstag förstås. Och Mc Donalds-killen som hjälpte mig var Göteborgare (de är ju som de är) och förstod inte alls vad jag menade när jag förklarade att det måste ligga överst i påsen, utan började röra runt bland soporna så att det försvann ur sikte. Tack!! Efter ett tag gav han upp och jag fick plocka upp hamburgare efter hamburgare på jakt efter mitt förlorade kort medan Annika och Jannika stod bredvid och hånade mig, skrattade hysteriskt och gjorde äcklade miner. Lovely. Till slut hittade jag mitt kombinerade aids- och influensasmittade kort, dränkt i majonäs och ketchup, längst ner i soppåsen. Uuuääck!

Det var mycket som hände i Göteborg den här helgen. Inte nog med ungdomscup, student-SM i fotboll och fitness-mässa, det var fredagsfinal i Idol också!!! Och vi bodde ca 23 meter ifrån Scandinavium!! (Jonathan missuppfattade det hela och trodde att vi skulle bo på det Skandinaviska köpcentrumet, hahaha). På hemresan fick jag träffa min pojkvän, Rabih. Mmmmh! Han förklarade att han ville gifta sig med mig, men just nu hade han fullspäckat kändis-schema (såklart) så han skulle höra av sig lite senare. Och det får man väl acceptera när man är tillsammans med snygg kändis.

Jag är oerhört stolt över mig själv. Trots en katastrofalt dålig start på den här terminen med brytna knän, hjärtkross och elaka sjukdomar har jag klarat mig med bravu. Jag har ansvarat för gympan, stått i hallen minst tre dagar i veckan, arrangerat peppkvällar, fikadagar och informerat om alla ändrade träningstider, extraträningar och tävlingar. Jag har gått i skolan, jag har fått godkänt i nätspel på ett ben, jag har varit på barrometrar, glöggkvällar och inflyttningsfester. Jag har gått hos sjukgymnasten, jag har tränat fåniga övningar hemma, jag har gymmat i skolan. Jag har hälsat på mormor och morfar och mamma och pappa med jämna mellanrum, jag har tagit hand om Elsa, Ester, Molly och Isak. Idag har jag gått på löpbandet trots tvivel från läkaren om jag någonsin skulle kunna springa och hoppa igen. Sug på den, doktor Tidemark. Sug på den!

Tiden går så fort. Det känns som att jag har hoppat över några månader av mitt liv. Det var början av augusti igår, och när jag vaknade imorse var det december. Poff. December. Jag valde min blommiga höstjacka när jag gick till affären idag. Samma jacka som jag hade på mig i somras när det blåste kallt på kvällarna. Det fick jag sota för. Det är inte höst längre. Det är vinter.

Känns som igår. Fina, fina L1C-tjejer.

Jag älskar mitt liv. Gympan och skolan. Elsa. Min familj och mina vänner. Robin. Min lägenhet. Allt.