Jag hörde nyss på radion att det är fysiskt omöjligt att vara förälskad i någon längre än i arton månader. Sen orkar kroppen inte producera mer kärleks-hormon. Hur tänkte Gud den Allsmäktige där? Att man ska leva resten av livet som oförälskad, otrogen eller skild? Pick your choice. Radioprataren berättade också att man har en ökad förbränning när man är förälskad. Rent teoretiskt skulle det alltså vara en bantningsmetod att byta partner var artonde månad när kärleksruset upphör. Det här med tills döden skiljer oss åt är en bluff. I'm just sayin'.

Jag har fått en huvud-böld. Jag upptäckte den för ett par dagar sedan när jag kliade mig ovanför höger öra. Jag drabbades förstås av panik och ringde mamma och skrek; JAG HAR FÅTT EN HJÄRNTUMÖR . Sen visade det sig (enligt mamma) att det var en inflammerad finne. Eftersom jag inte kunde sluta pilla på den lindade jag in hela huvudet i ett bandage och låtsades att jag hade fått hjärnskakning. Ursäkta äcklighetsfaktorn.

Det är bara tjugoen veckor kvar tills jag ska ta körkort. Jag har bokat intensivkurs på Thims körskola i Flen. Pappa hävdar att det bara finns ett rödljus i hela staden och att jag omöjligt kan misslyckas. Jag är inte så säker. Det här med att starta i backe är svinkrångligt. Hoppas att Flen är platt helt enkelt.

Jag är specialbeställningarnas okrönta konung. Jag vill ha saker och ting på mitt vis. Ibland får jag sota för det. Som förra veckan när jag kliver in på pizzerian och bagaren ropar till mig högt genom folksamlingen: DET VANLIGA ELLER? Jaha. Tack för det. Nu tror förstås hela telefonplan att jag är stammis på den lokala pizzerian. Här kommer hon igen. Pizza-tjejen. Hon som bara äter pizza. Jag låtsas som att bagaren har förväxlat mig med någon annan och ser högst frågande ut. Sen beställer jag någonting random från listan i menyn, bara för att markera att jag inte är tjejen som tar det vanliga. Jag hoppas att det lilla missförståndet beror på att jag de två senaste (väl utspridda) besöken var så besvärlig att mitt ansikte brände sig fast på den stackars bagarens hornhinna. Men ursäkta, jag kan faktiskt inte rå för att jag gillar halvinbakta pizzor med tretton slevar tomatsås, oxfile och bea men utan ost. Inte ska jag bli uthängd för det.

Jag är hemma och sjuk igen. Mitt immunförsvar är som en halvrutten fisk. Telefonen ringer med dolt nummer. Det är Utrikesdepartementet som vill ställa lite frågor. Eftersom jag inte har gjort någon god gärning på länge så tänker jag att det är lika bra att ställa upp. UD-killen påbörjar utfrågningen: Vilka är UDs viktigaste uppgifter? Är UD en modern organisation? I vilka länder kan du kontakta UD? Kan UD betala för att transportera hem en död kropp från utandet? Efter att ha svarat jag vet inte på de sju första frågorna får jag panik. Jag googlar på utrikesdepartementet i hemlighet och försöker frenetiskt leta rätt på svaren. Tack säger UD-killen tillslut och skrattar när jag frågar om han tycker att jag verkar blåst. Det betyder nog ja.

Vad är det för skit som sprids som pesten på facebook? En film som sammanfattar dina tio senaste levnadsår på en minut och två sekunder. Håll i hatten och gör dig beredd, för här kommer domen. Är ditt liv lev-värt? Vad har du egentligen presterat och producerat? Har du gjort karriär? Blivit rik? Flyttat till stan? Hundra likes för frukostbilden? Eller är du i själva verket en sån som meddelar att du ska gifta dig och att du är gravid i samma uppdatering och skramlar ihop tre likes och ett grattis från moster Agda. Ja, då kan du lika gärna gå och dränka dig i sjön. Eller? Inte en chans att jag tänker se filmen om mitt senaste facebook-decennium och bidra till bekräftelsehetsen.