Mina vänner har spännande och händelserika liv. En har precis blivit mamma, en har flyttat till Australien och en ligger med en kändis. Jag vill också bli kändisfru, men det ser mörkt ut på den fronten. Istället är jag singel, arbetslös och numera ägare till en trasig bil.

Jag tar en promenad och stannar till utanför mäklarfirman på Tellusborgsvägen. Inte för att kolla på lägenheter utan för att spana in mäklarna. Det är som ett dejtingplank med lagom mycket information. Det finns både bild, telefonnummer och eftersom man redan vet vad de arbetar med slipper man obehagliga överraskningar där. Ingen misstänker att man är sorgligt desperat utan man kan stå där och dagdrömma i lugn och ro. Om man hittar någon snygg så kollar man först upp på Facebook att han är singel och barnfri. Sen ringer man och låtsas vara intresserad av lägenheten och föreslår att diskutera affären över en lunch. Är det en dyr lägenhet i låt oss säga Vasastan finns det till och med goda möjligheter att han bjuder på maten. Genialt! Hur man ska gå smidigt från potentiell lägenhetsköpare till "oj jag hade inte råd men gift dig med mig" är en fråga under utveckling. 

Man kan också tända en liten brasa hemma och hoppas att det är snygga brandmän som kommer när man ringer 112, men det är lite mer risky.

Nu är batteriet slut på telefonen och det får vara slut på dejtingtips från coachen.

I Västberga finns ett korttidsboende för flyktingfamiljer. De söker sig till parken utanför min lägenhet där barnen kan leka. Jag har speciellt bra relation med en dam från Makedonien. Hon är ensamkommande och pratar ingen engelska, men kan både makedonska, serbiska och tyska. Hon hänger med en ung kille från Rumänien som tyvärr bara pratar rumänska. Vi har långa konversationer där vi gestikulerar med armar och ben och skrattar högt. Egentligen har vi ingen aning om vad de andra pratar om men det låtsas vi inte om utan fortsätter att nicka uppmuntrande. Ibland pekar den makedonska damen på min katt och säger wunderschön och jag förstår att hon älskar min katt. Därför pratar vi mest om katten och hur wunderschön hon är. Ibland hjälper de mig att locka ut henne från skogen. De har sett mig vandra omkring i gummistövlarna verkar förstå att jag lider av ormfobi.

Igår såg jag inte skymten av den makedonska damen och den rumänska killen när jag hörde Cookie jama från skogsdungen vid parkeringen. Hon hade klättrat upp i ett träd och satt och jämrade sig högt upp på en gren. Satan också. Eftersom jag har blivit bestulen på min vänstra gummistövel (jag använde den som dörrstopp) drog jag på mig en gummistövel och en högklackad boot. Med en innebandyklubba ledde jag vägen fram i det höga gräset. När det prasslade till i buskarna började tårarna rinna och när det prasslade till för andra gången gav jag ifrån mig ett skri och kastade mig upp i ett träd. Där hängde jag som en koala runt den tjocka trädstammen. En äldre man som precis parkerat sin Saab passerade och gav mig en underlig blick men förstod tacksamt nog att det inte var läge att fråga vad jag pysslade med. Rätt som det var hoppade Cookie smidigt ner från grenen och sprang tillbaka till parken. Jag hade blivit lurad. När jag inte orkade hänga kvar längre och inga ormar fanns i sikte halade jag mig ner från trädet, tog ett djupt andetag och sprang haltandes tillbaka i mina gummistövel/bootbeklädda fötter. Innebandyklubban ligger kvar och jag vågar inte hämta den. Jag vet, jag måste gå i terapi.