Om jag fick möjligheten att utplåna en bok, vilken som helst, då vet jag precis vilken jag skulle välja. Det råder inga tvivel om den saken. Boken heter grupp-psykologi och är, för stunden, ett stort svart åskmoln på min annars så klarblå himmel. Jag har spenderat timmar och åter timmar med att läsa om gruppkonstellationer, rollfördelningar och ångestframkallande faktorer. Tyvärr har författaren missat en viktig poäng, nämligen att ta upp den största ångesten av dem alla, att tvingas läsa 400 sidor meningslös, otillförlitlig smörja med textstorlek minimal under tidspress för att klara en tenta. Nu kan vi börja prata om ångest. Eftersom jag är en trofast behaviorist (sekretessbelagd information inför Klas och tentan) är ångestdämpande piller min enda utväg (oseriös). 

Igår var jag på gymmet. Jag sprang och sprang på det jävla löpbandet och insåg för hundrade gången hur rysligt tråkigt det är att springa som en annan tok-dåre utan att komma framåt. Jag har funderat på saken och har kommit fram till att jag i framtiden ska öppna mitt eget science fiction gym. Samtidigt som man springer på löpbandet ska man vara insluten i en puppa som visar film i 3D eller till och med 4D. Man kommer att få välja mellan hundratals olika banor med olika miljö och svårighetsgrad. På vägen kan det finnas hinder. Ormar som slingrar sig på marken, jättar som klampar runt eller prickskyttar som gömmer sig bakom byggnader. Mitt gym kommer att öppna en helt ny värld. Och om den planen går åt pipsvängen ska jag uppfinna fettsugningsmaskinen som helt enkelt suger ut allt oönskat fett med en knapptryckning. Good plan. Och ja, jag håller på att utbilda mig till idrottslärare.

Nu är det snart dags att välja ett andra ämne. Det hade jag inte en tanke på när jag började på GIH, att jag skulle behöva göra ytterligare ett livsavgörande val. Jag tycker inte om att ha valmöjligheter. Jag vill följa strömmen, göra som alla andra, inte besluta om någonting. Jag ska be mamma bestämma åt mig. Klart slut.  

Igår såg jag den vidriga filmen "supersize me" på fyran. Usch! Jag låg där i min säng, åt daimglass och förundrades över de tjocka, ja rent av groteskt fläskiga, amerikanarna som helt enkelt inte kunde låta bli frestelsen av Mc Donalds fettdränkta hamburgare. Jag tog en stor tugga glass och funderade vidare på hur de egentligen tänker när de stoppar i sig såna där äckligt onyttiga saker. Stackars människor som inte har någon karaktär!