Jag tillhör 30 + kategorin och identifierar mig som en trött, sliten och 10 kg för tung mamma. Men då och då får jag feeling. Det hände mig ikväll när jag var ute på en löptur (låter ju väldigt hurtigt när jag skriver det så). Jag hade musik i öronen. Inte Lars Winnerbäck eller något annat melankoliskt som jag vanligtvis lyssnar på, utan riktig dunka-dunka-dansa-musik. Jag började göra moves med armar och höfter i farten. Shit vilken cool mamma jag är tänkte jag samtidigt som jag jogg-dansade förbi ett gäng tonåringar på en bänk utanför en av Bromma-skolorna. Så typiskt bara att jag hade känningar i fotleden så att jag var tvungen att halta, det förstrde lite av min ungdomliga och hippa image.

Ja, vad skriver man om i en blogg när man är en trött, sliten och 10 kg för tung mamma? Ingen aning. Men jag saknar min blogg. Eftersom livet ser ut som det gör (om man får kissa med stängd dörr har man en lyckodag) får det bli vad det blir.  Kort, konsivt och vardagsenkelt.