Jag brukar vara en person med starka känslor. Ibland tror jag att jag ska explodera. Humöret svänger likt en tredjegradsekvation och ingenting kan stoppa mig från att bara skrika rakt ut vad jag känner (det finns en lagbok med människor som kan intyga detta inför domstol). Ibland har jag funderat på om det finns medicin mot sånt. En tablett som gör att jag blir lite mer lagom. En stabilare och mer pålitlig människa helt enkelt.

Den här veckan har jag inte varit mig själv. Jag har varit LJUMMEN! Inte glad men inte heller ledsen. Inte arg. Jag är en fisk som simmar på mellandjupt vatten. En debattör som saknar argument. Jag går dit vinden blåser mig men känner varken upp eller ner. Jag har bedövat mina känslor och är mer av lagom och mindre av mest. Jag har slutat att bry mig. Jag vill rycka på axlarna åt allt. Är det så här det är att vara lagom? 

Nu ska jag ut och leta efter saker att bli glad över eller arg på. Jag vill vara mest igen!

Peace out!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tillhör 30 + kategorin och identifierar mig som en trött, sliten och 10 kg för tung mamma. Men då och då får jag feeling. Det hände mig ikväll när jag var ute på en löptur (låter ju väldigt hurtigt när jag skriver det så). Jag hade musik i öronen...

Instagram verkar tro att jag är fascinerad av ormar. Och det vet ju alla, att ormar ger mig dödslängtan. Ibland skriker jag hysterisk och hoppar upp i knät på den som står bredvid. Oftast är det någon bekant som får ta emot mig, men ibland överraskar...

Jag ska vara ärlig. Jag är en träningsfuskare. Jag älskar att gå runt på jobbet och prata om alla pass jag ska köra i veckan. När arbetsdagen är slut säger jag hejdå till alla och slänger träningsbagen över axeln samtidigt som jag fiskar efter uppmun...

Vi har precis kommit hem från en semestervecka på La Gomera. Det var tydligt att det handlade om en charterresa till de svenska pensionärernas paradis - Kanarieöarna. Minst hälften av resenärerna var liksom iklädda Hawaiiskjorta och stråhatt redan på...

Jag vandrar runt i någon sorts bubbla av likgiltighet. Jag är inte mig själv. Det måste få ta tid, säger alla jag känner. Tråkigt nog är jag det norra halvklotets mest otåliga själ. Jag lovar, jag skulle behöva gå i avslappnings-yoga, medicinsk qi go...