Idag satt det lappar på Centralen med rubriken "Försvunen man". Jag kunde inte släppa tanken utan började genast se mig omkring efter den saknade som vid försvinnandet hade burit en röd keps. Jag letade alltså efter en röd keps på Stockholms Central kl 07.30 en tisdagsmorgon (tills jag insåg att chansen att han fortfarande skulle bära en röd keps och promenera runt på centralen, två veckor efter försvinnandet, var ganska liten). Jag började fundera på hur lång tid det skulle ta innan jag blev anmäld som försvunnen om jag skulle bli bortrövad. Under ett ögonblick slog det mig att jag skulle ta första bästa flyg från Arlanda och låta slumpen avgöra min destination. Ni vet, bara för att testa min familj och mina vänners pålitlighet i en möjlig nödsituation. Plus att jag skulle få semester. Istället tog jag pendeln till Järfälla. Blä. Nu när jag ändå tar upp problematiken är jag förstås nyfiken på vilken bild som skulle bli mitt ansikte utåt i media. Vilken skulle bli min "missing-person-picture"? Jag hade ju velat se snygg ut, men man måste fortfarande se att det är jag, annars försvinner ju liksom själva poängen. Det här måste jag diskuteras med mamma snarast! Jag litar inte på hennes omdöme i den här frågan. 

I övrigt har dagen varit över förväntan. Jag har till och med känt mig som den mer positiva personen bland mina kollegor. Vi kände allihop att vi hade drabbats av en släng ADHD och funderade över att kasta våra matsalsbrickor i golvet, vråla rakt ut och gå hem. Men det gjorde vi inte. Tur. Istället följde jag med min kollega på hans NO-lektion och byggde raketer. Barnen sprang mest runt och kastade sudd på varandra. Ingen förändring där.

Klart slut från the gangster squad