Jag läste min mellanstadiebästis blogg och hittade, till min stora förskräckelse, en bild på oss från femman. Vi är iklädda illblå jazzbyxor (uppdragna till armhålorna i mitt fall) med matchande midjetröja (det var poppis då jag lovar). Vi hade precis bestämt oss för att ställa upp i skoalns talangjakt. Snacka om självmord. Vi mimade och gungade fram och tillbaka till någon poppig låt av Systrarna Graaf. Jag kommer ihåg hur arg jag var när vi inte vann. Mutade domare och blind publik! HA-HA-HA! Alla framträdanden spelades in och såldes till allmänheten (eleverna på skolan). Herre gud jag ska leta upp och utplåna varenda band om det så är det sista jag gör. 

Så jävla charmiga! Vem vill gifta sig med mig? Anyone?

PS. Så sjukt lika Systrarna Graaf.

Idag är det Valborg. Valborg är en högtid där man välkomnar våren och ljuset. Man tänder eldar för att bränna bort det gamla och ge plats för det nya. När jag berättade det för mina elever tittade de på mig som att jag var dum i huvudet. Ingen av dem brukar se någon eld eller hade i över huvud taget hört talas om Valborg. Jag försökte sprida lite svensk tradition och sjöng glatt på ”Vintern rasat” men jag är inte säker på att det gick hem. Jaha. Jag är väl gammalmodig.

Jag bestämde mig för att fly från champagnerejs och fylleslag. Istället åkte jag hem till mamma. Det skulle bara bli vi två, trodde jag. Sen visade det sig att mormor och morfar dök upp och båda mina syskon med respektive pojk – och flickvänner (ja min lillebror har skaffat flickvän! Jag trodde att jag skulle hinna gifta mig och få tre barn innan det hände. Återkommer till detta ämne senare). Enligt tradition tog vi en tur till Ekebyhovs slott för att se på brasan och höra på sången. Mikrofonerna krånglade och jag hörde en tant i publiken säga ”jaha, där var det någon som släppte sig” när det tjöt extra högt i högtalarna. Stämningen försvann på en gång. Jag har frågat mig det här i åratal men när ska jag egentligen inse att min tid vid Ekebyhovs slott på Valborg är över? Det vimlar av barnfamiljer och jag är varken ett barn eller en förälder. Jag känner mig helt missanpassad där jag irrar runt bland sockervaddsstånd och scouter i shorts som verkar ha glömt bort att det är 5 grader och regn. Då och då stöter jag på någon familjebekant som ger mig en medlidsam blick och jag kan höra hur de tänker "jaha nu är hon här igen, stackars sate”. Håll käften! 

Nu åter till min bror som alltså har skaffat flickvän! Det är lite av ett mirakel och hela familjen hurrar! Samtidigt som jag är fett besviken, grinig och arg över att vara den enda singeln i familjen är jag lite road över att kunna reta min bror till vansinne. Jag är den där överjävliga syrran som vill veta allt. Vad gjorde ni på första dejten? Andra dejten? Tredje dejten? Vad gör hennes mamma, pappa, morbror, kusinbarn? Är hon bimbo, bitch, bad girl? Han är inte jättenöjd över mitt förhör. Det enda jag egentligen vet med säkerhet är att hon är smartare än mig. Hon har MVG i alla ämnen och har sökt till juristutbildning i Uppsala. Jaha. Nu är jag inte bara den enda singeln i familjen utan har även tappat min position som familjens pluggis. Mamma har fått strikta regler att förhålla sig till. Helst ska hon hålla sig helt borta. En gång sa hon "hej". Det fick hon ångra.

Imorgon är det första maj och då ska man demonstrera. Jag kan tänka mig att demonstrera för högre lärarlöner och snyggare singelkillar på allmänna caféer.