Varje morgon granskar jag mig själv i trappuppgångens smalspegel. Den har varit min vän hela året eftersom jag alltid ser bättre ut i den än i min egen tjockspegel. Konvex eller konkav, inte vet jag, men jag har förstått att alla speglar inte visar samma sak. Det är som när man går på H&M och köper kläder som sitter supersnyggt och sen kommer man hem och inser att man ser ut som en överdrivet tjock flodhäst. Hur som helst, jag har kunnat stå där i trappuppgången och uttala de där orden "spegel, spegel på väggen där..." och för det mesta känna mig hyfsat nöjd. Jag har kanske inte varit vackrast i landet men jag har åtminstonde klarat mig ifrån att krossa glaset med knytnäven. Nu har min granne helt plötsligt fått för sig att plocka bort spegeln och jag tvingast se mig själv i tjockspegeln vilket gör mig på dåligt humör. Jag inser hur patetisk jag är. JÄTTEPATETISK! Jag måste vara försiktig. Vissa egenskaper blir man liksom aldrig av med. Istället växer de sig starkare med åren. Det är därför människor som närmar sig pensionen har personlighetsdrag som kan vara så outhärdliga att andra har svårt att vistas i dess närhet längre än ett par minuter åt gången. De är överdrivet arga, snåla, kryptiska eller bittra. Ålderdomshemmen kryllar av hypokondriker, mytomaner, alkoholister och de som är besatta av samlingar av olika slag. Det är svårt att tänka sig att de för ett par decennier sedan var helt normala. Det var innan kritisk blev ilsken och sparsam blev girig. Jag menar det - tänk dig för innan du befäster nya, ograciösa egenskaper. Jag har redan räknat ut mina framtidsdrag: tjurskallig och överanalytisk. Det klingar inte direkt fint i mina öron.