Igår var M*** hemma hos mig på middag (kör fortfarande på det där med anonyma vänner även om alla fattar vem jag pratar om). Vi åt oliver och drack Cava som vilka lyxfruar som helst. Det är befriande att kunna sitta på vardagsrumsmattan och snacka rätt ut om livets toppar och dalar. Det är tillåtet att vara hur patetisk, neurotisk och galen som helst. Igår diskuBilderterade vi främst vilka singlar vi ska bjuda på vår midsommarfest. Vi ägnade också några timmar åt sms-formuleringar som killar omöjligt kan slingra sig igenom. Man måste tänka på allt: Är det läge att vara arg, glad, besviken eller hysterisk? Rakt på sak eller ospecifikt? Flörtig eller neutral? Vill jag ha respons? Vilken typ av respons? Inledningsfras och avslutningsfras. Hej, tja, tja snygging eller tjena mors? Puss eller kram, eller båda? Varje ord väger guld och är viktiga för sammanhanget. Sen går det alltid en vecka innan man får tillbaka ett kort, felstavat och ogenomtänkt svar och killarna undrar varför man är besviken. Nu vet ni!

Jag älskar att leka med formuleringar. Min gymnasielärare i svenska sa till mig: ”Du skriver bra men opersonligt. Du är som en konstnär som saknar själ och det finns nog ingenting du kan göra åt det”. Sen satte hon VG och jag grät. Hon hade delvis rätt, även om jag aldrig kommer att förlåta henne. När jag skriver arbeten är jag korrekt ut i fingerspetsarna och texten blir livlös. När jag skriver blogg försöker jag att tänka på det där med att låta personligheten lysa igenom. Det kan vara okej att börja en mening med ”och” eller ”men” och att använda åtminstone ett förstärkande ord till varje adjektiv. Jag vet att det inte är helt gramattiskt korrekt men texten får mindre av "pinne-i-röven-karaktär". Jag kommer däremot aldrig att ägna mig åt sär skrivning (ha-ha kul), fula förkortningar (d e ql å sk8a) eller använda ord som inte existerar (det finns till exempel ingenting som heter medanS).

Jag tänkte skriva lite om tjocka barn också men det får bli imorgon för annars orkar väl ingen läsa.