Jag inleder med en sammanfattning av min onsdag (tycker man att det är mindre intressant att läsa om andras dagsförlopp kan man gå vidare till steg 2)

Steg 1: Jag och två av mina kollegor tog med femmorna till Skansen för att titta på djur. För att hålla eleverna sysselsatta (maximal inlärning för dem och minimal ansträngning för oss) arrangerade vi en tävling där de bland annat skulle räkna sälar, fota farliga djur och klappa någonting gulligt. Jättebra idé tyckte vi ända till vi kom på att: herre gud, eleverna kommer att klättra in i vargburen och klappa älgar på löpande band. Nåja, gjort är gjort och vi kunde bara hoppas på det bästa. Vi gick förbi björnarna som satte på varandra inför en skara barn som hejade på för full hals. De har tydligen ingen skam i kroppen . Björnungarna såg vi inte skymten av, de gömde sig tydligen i grottan och som min kollega påpekade: klart som fan att de gör, de vill väl inte se sina föräldrar knulla. Sant. Vi suckade över tråkiga nordiska djur och satte oss i solen och åt glass.

På eftermiddagen (så vitt jag vet kom alla ungar hem med både armar och ben i behåll) tog jag med eleverna i skolans egen friluftslivsgrupp, Green Team, på orientering. Hur kul som helst, tänkte jag, men jag vet inte om eleverna tänkte det samma. Järfälla OK arrangerade det hela och gjorde det jättebra. Jag var taggad, åtminstone tills instruktören berättade att han dagen till ära hade stött på tre ormar. Då fick jag panik och klättrade upp i en klätterställning på närmaste lekplats och barrikerade mig där tills vi skulle åka hem. Bra jobbat, idrottsläraren! Det är dags att gå i terapi. Men om terapin innebär att jag måste röra dem, kela med dem, eller ens titta på dem, då säger jag upp mig på en gång. DET BLIR INGET!

Steg 2: På facebook sprids just nu en länk som propagerar för feminism. Jag känner mig helt sinnesförvirrad. Om någon frågade mig ”är du feminist?” har jag ingen aning om vad jag skulle svara. Kanske mjaanäjo. Det duger inte. Jag sitter här med boken ”Konsten att vara kvinna” (som uppenbarligen tycker att alla som inte är feminister borde skjutas) och försöker att ta reda på vad jag egentligen tycker. Jag citerar:

Nåt jag däremot tänker uppmana dig till att säga är ”Jag är feminist”. Helst vill jag att du ställer dig på en stol och vrålar ”JAG ÄR EN FEMINIST”, fast det är bara för att jag tycker att allting blir lite mer spännande om man står på en stol när man gör det. Det är jätteviktigt att du säger det högt. ”JAG ÄR FEMINIST”. Om du inte tycker att du kan säga det – ens när du står på golvet – så är det oroväckande. Det är sannolikt en av de viktigaste sakerna en kvinna säger i hela sitt liv, en motsvarighet till ”Jag älskar dig”, ”Är det en flicka eller en pojke” och ”Nej! Jag har ändrat mig! Klipp inte lugg!”.

Ha-ha. Jag gjorde ett försök men när jag väl stod på min vingliga barstol fick jag liksom inget riktigt tryck i orden. Jag kunde viska det, till och med säga det med vanlig samtalston, men att skrika det var bara för mycket. Det kändes som att jag hade gått med i någon sekt, kanske Hare Krishna eller Jehovas vittnen.

Caitlin Moran fortsätter med ett litet test. ”Stick ner handen i byxorna. a) har du slida? b) vill du bestämma över den själv? Om svaret på båda dessa frågor är ja. GRATTIS! Du är feminist!”. Betyder det att man inte måste sexstrejka, bränna alla sina BH:ar på bål och börja fläta håret under armarna för att vara feminist? I så fall känns det lite lättare. Jag är inte klar med den här diskussionen på långa vägar, men nu måste jag sova så att jag inte blir o-human imorgon.