Imorse skrev jag om mitt glassiga idrottslärarjobb. Nu är jag beredd att ändra mig. Jag är inte den som är den. Jag kan till exempel konstatera att:

Simning är ett mordiskt skolprojekt. Speciellt när det kommer till att få upp eleverna ur basängen när det är dags att gå hem. De suger sig fast som iglar högst upp i rutschkanan, gömmer sig under flytredskap och skvätter vatten på mig när jag närmar mig. Idag skrek jag i ungefär en kvart innan jag kom på idén att spruta vatten på dem med badhusets kallvattenslang. Trots kallvattenslangen tappade jag rösten. Hes som en borstbindare skulle jag sedan organisera fritidsidrotten. Jag hade lovat att mina elever skulle få spela fotboll (det gör jag inte ofta på grund av övervägande risk för bråk och tjafs). Jag testade en ny taktik och skrev på tavlan:

1. Dela in lag 

2. Bestäm spelregler 

3. Utse en domare som håller i visselpipan (kan bytas)

4. Må bästa lag vinna. Lycka till!

Därefter satt jag på en bänk och rättade prov samtidigt som jag roat betraktade mina elever. Problemlösning kallas det. Det här är kanske lite elakt men... ha-ha-ha smaka på er egen medicin!

På vägen hem mötte jag min (alkoholiserade) granne. Hon tittade på sin klocka och konstaterade att "aha fem minuter till hyresgästföreningsmötet". Hyresgästföreningsmötet. Ungefär världens längsta ord. Det värsta är att min granne älskar de här sammansvärjningarna och har tjatat på mig sedan jag flyttade in att NU SKA VI KROSSA DE DÄR KOSSORNA SOM BESTÄMMER HÄR. Jag kanske är världens sämsta människa men jag svarar alltid nåt i stil med att "åh vad bra, äntligen ska vi krossa dem" fast jag egentligen tänker att jag hellre dör. Det är därför jag blir så grinig på mig själv, hon har ju påmint mig ungefär 100 gånger om det här mötet och ändå lyckas jag spatsera hem mitt i rusningstrafiken till årets tråkigaste happening. Jag blir ställd och försöker snabbt komma på en ursäkt. Det är vid såna tillfällen hjärnan jobbar i ultrarapidfart och man hinner tänka en miljon saker på bara några sekunder. Jag kommer på den bästa ursäkten: jag har tappat rösten! Jag gestikulerar och pekar på min hals och mimar att jag måste gå hem och dricka örtte bums (typ). Jag visste väl att det skulle löna sig att skrika lite på eleverna. 

Ibland är mitt jobb helt fabulouse. Jag sitter i solen och väntar på att mina "orienterande" elever ska komma tillbaka. Man kan ju tro att orientering ska ta knäcken på vilken idrottslärare som helst (och vilken elev som helst för den delen), men jag har en smart vän som gav mig ett tips: låt den första klassen rita alla kartor och sätta ut kontrollerna medan den andra klassen får plocka bort dem. Tack smartelismarta Maja, eleverna lärde sig saker (ja eller det kan man ju alltid hoppas) och jag fick extra mycket solning (och extra mycket hudcancer). Man får inte vara dum. En Win win situation.

Igår var den bästa söndagen i mannaminne. Jag:

1. Åt frukost på hotell Rival (för att fira att Maja fyllde 25. Eller sörja, beroende på hur man ser det)

2. Drack drinkar och åt plocktallrik på Debaser Slussen. Bartendern trodde att Maja fyllde 20 vilket kan ses som en vinst. Vi är fortfarande FRÄSCHA!!! 

3. Såg Sagan om Ringen på projektorduk. Det är tur att TV-lösa jag kan vända mig till vänner med en mer privilegad livssituation. TACK!!!

Jag är på toppenhumör och min energi sprutar ut genom öronen. Jag skulle kunna springa ett marathon. Eller kanske inte ett marathon, men definitivt en tjejmil (dvs en mil i långsamt tempo).