Vissa människor är lugna av naturen. De blir inte nervösa och får inga hispiga utbrott. Jag å andra sidan är hysterisk av naturen. Jag blir stressad av allt. Jag antar att jag är en sån där klassisk stockholmare, ni vet, som springer i rulltrappor och sicksackar fram mellan folkmassorna på Centralen för att kanske hinna med en tidigare tunnelbana. Inte för att jag har någon tid att passa utan för att jag är rädd att gå miste om viktig egentid (sitta på mattan och se friends på datorn). Vissa saker gör mig extra stressad. Att stå i kö till exempel. Det ger mig panik och lite till. Jag kan inte låta bli att hamra med fingrarna, sucka högt, ringa en kompis och beklaga mig EXTRA HÖGT över den sega kassapersonalen och be om att få gå före eftersom jag är JÄTTEKISSNÖDIG (vit lögn). Jag förstår inte hur alla andra köande människor kan vara så tillfreds med livet. Jag HATAR att stå i kö, bara tanken ger mig maxpuls. Att jag dessutom är urkass på att prioritera gör inte saken bättre. Jag väljer alltid att göra mindre viktiga saker framför livsviktiga saker. Att ta körkort och avsluta dyra abonemang som inte används väljs bort. Jag betalar till exempel fortafarnde 200 kr i månaden för trådlöst internet till min Ipad som jag inte har använt på tolv månader. Det är samma sak som 15 extra pampiga paraplydrinkar. Jag betalar också för 8 favoritkanaler och Viasat Sport trots att jag inte äger en fungerande tv. I själva verket äger jag ingen tv alls just nu. Ändå betalar jag radiotjänst. Det kan ju verka lite korkat, men jag har varit fullt sysselsatt med att tvätta fönster, skapa gulliga fotoalbum och vandra runt på IKEA i jakt på ljushållare som matchar gardinerna. Det positiva är att jag är medveten om mina problem och snart ska ta tag i dem på allvar.