Jag blir ASTRÖTT på alla reklamaffischer med bikinimodeller som pryder stan så här års. De står där med solbränna och glammigt vattenstänk. Poserar (tror dem), provocerar (anser jag). "FETT SNYGG" utbrast en av mina elever och syftade på den halvnakna busshållsplatsmodellen som förmodligen inte hade ätit på tolv veckor. "OSUND" kontrar jag och ställer mig bredvid för att visa att mina armar är bredare än hennes lår. Jag vill se vältränade och självsäkra tjejer, inte svältande sexobjekt. Jag ska skriva en insändare till DN. Mest för att jag själv känner mig som en flodhäst i jämförelse, men jag får väl skylla på den viktiga betydelsen av hälsosamma ideal för barnen precis som alla andra dårar som försöker att göra världen till en bättre plats. Mina elever har klagat på att jag: 1. Svär i varje mening 2. Tuggar tuggummi trots att det är förbjudet. Det låter lite som att jag är en gangster med kepsen på sned och pistol i byxbenet. Jag måste börja med 1-krona-i-burken för varje svordom, som när man var liten. Med tanke på inflationen och den personliga ekonomin får jag nog öka insatsen till 1000 kronor per gång för att vara politiskt korrekt. Fy tusan vad dyrt. Skulle kunna bygga en skola i Tanzania inom ett år. Inklusive böcker, lekplats och lärare med bättre månadslön än de flesta. Mitt tuggummibehov ser jag som ett beroende. Andra röker hash eller dricker sprit för att lugna nerverna, jag tuggar tuggumi. Samtidigt som jag tillrättavisar mina elever och säger till på skarpen (spotta ut tuggummit, du vet ju reglerna, hur många gånger ska jag behöva säga till!) stoppar jag själv in tre nya tuggummin i käften. Jag hörde någon säga att om man sväljer tuggummi så tar det sex månader innan det försvinner ur kroppen. Magsäcken försöker tydligen saltsyra ner tuggummit i flera veckor. Och sen fastnar det i blindtarmen. Vi gör en fettsugning - nähä - här fanns bara onedbrutet gummiklet. Inte konstigt att jag har ont i magen. Eller så är det bara en myt. Eftersom jag har spillt vin över min dator får jag skriva på min Ipad vilket gör saker komplicerade. Jag lämnar ingen läsbarhet - eller stavningsgaranti. Bara blaj från en hjärna med platsbrist.

 

johanna

22 maj 2013 08:46

håller med! riktigt bra skrivet!

http://geminaarts.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tillhör 30 + kategorin och identifierar mig som en trött, sliten och 10 kg för tung mamma. Men då och då får jag feeling. Det hände mig ikväll när jag var ute på en löptur (låter ju väldigt hurtigt när jag skriver det så). Jag hade musik i öronen...

Instagram verkar tro att jag är fascinerad av ormar. Och det vet ju alla, att ormar ger mig dödslängtan. Ibland skriker jag hysterisk och hoppar upp i knät på den som står bredvid. Oftast är det någon bekant som får ta emot mig, men ibland överraskar...

Jag ska vara ärlig. Jag är en träningsfuskare. Jag älskar att gå runt på jobbet och prata om alla pass jag ska köra i veckan. När arbetsdagen är slut säger jag hejdå till alla och slänger träningsbagen över axeln samtidigt som jag fiskar efter uppmun...

Vi har precis kommit hem från en semestervecka på La Gomera. Det var tydligt att det handlade om en charterresa till de svenska pensionärernas paradis - Kanarieöarna. Minst hälften av resenärerna var liksom iklädda Hawaiiskjorta och stråhatt redan på...

Jag vandrar runt i någon sorts bubbla av likgiltighet. Jag är inte mig själv. Det måste få ta tid, säger alla jag känner. Tråkigt nog är jag det norra halvklotets mest otåliga själ. Jag lovar, jag skulle behöva gå i avslappnings-yoga, medicinsk qi go...