Förr i tiden odlade man sitt eget leverbröd i rabatten utanför husknuten. Var skörden dålig fick man helt enkelt acceptera att åtminstone ett av barnen skulle svälta ihjäl. Och om man drabbades av kallbrand var det bara att bita ihop och ta fram sågen. Idag tar vi ketogan för psykets skull även om det står på bipacksedeln att pillrena är avsedda för svår cancersmärta. Vi svär över tv-utbudet och när vi blir hungriga ringer vi efter hemkörningspizza. Så säg inte att jag inte fårstår just precis hur patetisk jag är, MEN…

Det finns en sak vi har missat. Låt mig presentera: 112-godisakuten – helikoptertransport på nolltid. Om 100 år kommer vi se tillbaka på 2000-talets begynnelse och fråga oss själva - hur överlevde vi? För alla har vi väl känt det där begäret? Att man kan betala åtminstonde tiotusen kronor för en chokladkaka så länge man slipper röra sig från soffan. När jag får lite tid över ska jag ta helikopterkörkort och påbörja försäljningen. Nåja, först ska jag ta vanligt bil-körkort, men sen smäller det. Vid sidan av ska jag starta företaget 112-viktminskning – BootCamp i vardagsrumsmiljö. För att bli framgångsrik gäller det att skapa sin egen efterfrågan.

OBS! Om du är barn eller emotionellt instabil och läser det här – sluta upp med det nu. Och läs aldrig mer igen. Det är inte hälsosamt!

Men…

Det råder inga tvivel om saken. Jag har lagrat upp för en hård och kall vinter. Jag kommer inte att frysa – det är ett som är säkert. Jag står framför spegeln i vardagsrummet och nyper mig i magvalken. Det gör inte ens ont. Det kanske har blivit dags att vidta krisåtgärder och leta fram den där svarven från pappas garage? Det här med träning och kost verkar ju uppenbarligen inte fungera. Jag käkar selleri som en plikttrogen vegan och stampar runt i mina fula idrottskläder. Vad är det för skit ni har lärt mig på GIH under alla dessa år. Jag tror mer på sax-metoden: KLIPP BORT FETTET – ENKELT OCH SÄKERT. Jag ska helt klart forska mer på den idén. Fram tills dess gör jag som min vän T och låter de högre makterna avgöra mitt öde: "Käre gode Gud gör så att jag vaknar smal imorgon, amen!!!"

Har du nångång vaknat i sängen med en härligt varm magkänsla och tänk att "jaha, ännu en trevlig helgdag att se fram emot" innan du inser att du ligger med huvudet vid fotändan? Och att den varma magkänslan i själva verket är vinet från gårdagen som fortfarande skvalpar runt i magsäcken. Du inser att fredagskvällen är lite suddig och ju mer du tänker på det ju mindre kommer du ihåg. Från klockan 20 och frammåt är allt visst svart. Du ringer din vän och frågar the question of shame: "vad fan hände igår?". Din kompis kontrar med the question of shame 2: "var fan är jag". Sen börjar själva efterforskningen. Antalet nya nummer i telefonboken: 3. Antalet ringda samtal mellan klockan två och tre: 97. Antalet ringda samtal till din mamma: 15. Antalet ringda samtal till ditt ex: 23. Antalet ringda samtal till bartendern som du nyss fått numret till: 12. Antalet inspelade telefonmeddelanden: okänt men oroväckande. Du smyger nervöst runt i lägenheten och letar efter eventuella ledtrådar och ber till gud för att du är ensam hemma. Well, ditt fyllo - det låter allvarligt - tur att det aldrig hänt mig.

Nu för tiden får barn diagnoser till höger och vänster. De som har svårt att anpassa sig socialt har Asperger, de som har uppmärksamhetsproblem har ADHD, de som har motoriska ticks har Tourettes, de som har svårt att lära sig läsa har dyslexi och de som är deprimerade har bipolär sjukdom. Samtidigt som vi försöker att motverka samhällets strikta normer och pratar om människors lika värde hittar vi på namn för allt som avviker mot det normala. Dubbelmoralen flödar. Det är tydligen oetiskt att acceptera att alla människor inte är lika intelligenta och socialt anpassningsbara. Genom att sätta stämpeln ”diagnosbarn” kan vi lära oss att acceptera avvikelserna. Han eller hon är ju sjuk för guds skull!

Jaha om det ska vara på det viset vill jag ha ett finger med i debatten. Trots den stora soppan med diagnoser finns inget namn på den åkomma som en stor majoritet av trettioåriga svenska män tycks drabbas av. Kombinationen av storhetsvansinne, maktbehov, egoism och total avsaknad av självinsikt. Jag vill kalla diagnosen för DUM-SOM-FAN-syndromet. Det handlar alltså om män (kvinliga fall är mycket ovanligt) som är lika smarta som ett gäng kossor på grönbete, men som tror sig veta bättre än alla andra. Det går inte ens att föra en diskussion med dessa män eftersom de är överdrivet säkra på sin egen överlägsenhet. Jag vill kräkas rakt ut. Nu kanske du som läser det här är just en man i trettioårsåldern och då finns det en stor chans att du avfärdar den här texten med en axelryckning. Kanske tänker du till och med ”Jaha, ännu en korkad brud med för lite att göra". Om du tänker så är du absolut en av dem som har drabbats av DUM-SOM-FAN-syndromet men eftersom diagnosen än så länge saknar botemedel får du helt enkelt leva med det och invänta medicinforskningen. JAG MENAR PÅ ALLVAR – JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!

Ibland hjälper det inte att solen skiner. En frusen själ behöver mer än så. Dagens upptining fick jag under specialidrotten. En elev i årskurs ett hänger i ringarna. Plötsligt släpper hon greppet med båda händerna och ramlar ihop med en duns på golvet. Hon ställer sig upp, känner efter om det gör ont och utbrister – typiskt, det kliade på näsan. Jag fäller en glädjetår. Vilket fantastiskt sätt att leva. Instinkt före konsekvens. Det ska jag rösta för vid nästa valperiod.

Jaha, nu är den här. Höstdepressionen. Mörkret, regnet och kylan som får vem som helst att vilja hugga av sitt eget ben för att få en giltig ursäkt till att stanna hemma i sängen. När jag kom hem från jobbet i fredags försökte jag värma mig med hårtorken i fyrtio minuter innan den blev överbelastad och lade av. Jag behöver lite sällskap. Kanske en fisk. Jag googlar på sällskapsfiskar och får massa träffar. Tänka sig. Jag hade ingen aning om att det faktiskt fanns någonting som hette så.

Det är lördag morgon och jag är trött. Min sömn var inte vad den borde ha varit. Jag drömde mardrömmar, till exempel att:

1. Det stod en läskig gubbe med lie utanför min dörr och när jag frågade vad han ville skrattade han bara och viftade med den där lien

2. Jag var jagad av polisen eftersom jag under en röris-uppvärmning i skolan hade råkat skjuta ihjäl en elev med pil och båge. ”Det är meningen att man ska spänna en låtsasbåge för att värma upp överkroppen men hon använde riktiga pilar” sade en kollega på TV4-nyheterna, och tillade sedan; "Hon gillade aldrig den där eleven".

Sen drömde jag att rektorn ringde och ville sparka mig eftersom det var måndag morgon och att jag hade försovit mig, men det var bara S som ringde från en fest. Hon gormade i telefonen för att överrösta bakgrundsmusiken; ”NATTA – JAG HAR HITTAT EN KILLE TILL DIG, PRATA MED HONOM, JONATHAN HETER HAN, ELLER VÄNTA (mummel mummel), JOHANNES MENAR JAG”. Ibland undrar jag om jag har gått för långt som ber mina vänner hålla ögonen öppna efter potentiellt pojkvänsmaterial. Jag säger det med glimten i ögat men nu börjar folk ta mig på allvar. Jag får prata med en okänd grabb som föreslår blind-date med vin i solnedgången i vinterviken. Ha-ha. Kul skämt tänker jag, och somnar om.

Jag börjar om på ruta ett. Kliver ner till första pinnen på stegen. Det positiva är att den enda möjliga vägen är uppåt. Jag gör som jag alltid gör när det händer – jag blir sentimental och åker hem till mamma och pappa och rotar bland gamla minnen. Tittar på foton och läser gamla brev. Jag tar till och med en promenad förbi radhusområdet där jag växte upp och ger de nya husägarna en argsint blick för att markera mitt revir. Jag känner för att göra någonting impulsivt. Som att kasta ett ägg på fasaden, men eftersom jag inte har några ägg i väskan hinner jag sansa mig. Det var bättre förr, mumlar jag för mig själv och känner mig som Agda, 87.

Hemma snurrade diskussionerna vid matbordet kring huruvida min bror ska köpa en Burberry-rock för 18 000 kronor eller ej. Vi röstade alla nej men min bror är inte övertygad. - Vad ska jag då göra med alla pengar? utbrister han och låter bitter. Ja, där har vi det, beviset på att pengar inte nödvändigtvis medför lycka. Just det, inte nödvändigtvis. Det är en fråga om prioriteringar. Om jag var rik skulle jag definitivt kunna köpa mig lycka. Jag skulle ta första bästa plan till Fiiji. Hejdå till Burberry-rockar och höstregn – hej äventyr!

En helt vanlig fredagsmorgon. Jag samlar eleverna i klass 1b i ringen i idrottssalen. Tjugoåtta fantastiska individer. En har halkat i omklädningsrummet. En har tappat en tand och blöder från munnen. En klänger sig fast i ribbstolen och vill inte komma ner. En gömmer sig bakom tjockmattan. En har glömt kläder. En skriker. En skrattar. En undrar vad det blir för mat. En vill sitta bredvid sin kompis. En vill ha en kompis. En stampar med fötterna i marken. En håller för öronen. En måste kissa. En är törstig. En har tappat bort t-shirten och går med bar överkropp. En har satt byxorna bak och fram. En har gått in i fel omklädningsrum. En vill sitta i knät. En har ont i magen och gråter tröstlöst. En har fått ett syskon och vill berätta. En fyller år. En vill jaga. En vill inte bli jagad. En behöver hjälp med skosnöret. En vill ha en fläta i håret. En smiter. En drar i min arm. En räcker upp handen. Det är väl ingen konst att vara lärare.

OBS VIKTIGT MEDDELANDE! Jag hatar prickar. Finnar, pormaskar, allergiutslag, eksem, vårtor, mygg - och loppbett. Det ger mig feberfrossa och dödslängtan. Igår hände det som inte får hända. Jag fick en finne mitt i pannan!!! Eftersom jag hade bestämt middagsdejt hade jag inget val, det var bara att krypa längst in i garderoben, leta fram en gammal basker och dra den långt över öronen. Jag matchade med rött läppstift och fransk dialekt och var noga med att inte lyfta blicken för högt. Lite försynt och gåtfullt men ändå sensuellt tänkte jag mig. Ingen kunde ana att det gömde sig en böld där under. Jag är så finurlig!

PS. Mina krukväxter har aldrig mått så bra som när jag började vattna dem med varannan vin. Trodde väl jag det, att mina växter behöver sin beskärda del.