Jag är specialbeställningarnas okrönta konung. Jag vill ha saker och ting på mitt vis. Ibland får jag sota för det. Som förra veckan när jag kliver in på pizzerian och bagaren ropar till mig högt genom folksamlingen: DET VANLIGA ELLER? Jaha. Tack för det. Nu tror förstås hela telefonplan att jag är stammis på den lokala pizzerian. Här kommer hon igen. Pizza-tjejen. Hon som bara äter pizza. Jag låtsas som att bagaren har förväxlat mig med någon annan och ser högst frågande ut. Sen beställer jag någonting random från listan i menyn, bara för att markera att jag inte är tjejen som tar det vanliga. Jag hoppas att det lilla missförståndet beror på att jag de två senaste (väl utspridda) besöken var så besvärlig att mitt ansikte brände sig fast på den stackars bagarens hornhinna. Men ursäkta, jag kan faktiskt inte rå för att jag gillar halvinbakta pizzor med tretton slevar tomatsås, oxfile och bea men utan ost. Inte ska jag bli uthängd för det.

Jag är hemma och sjuk igen. Mitt immunförsvar är som en halvrutten fisk. Telefonen ringer med dolt nummer. Det är Utrikesdepartementet som vill ställa lite frågor. Eftersom jag inte har gjort någon god gärning på länge så tänker jag att det är lika bra att ställa upp. UD-killen påbörjar utfrågningen: Vilka är UDs viktigaste uppgifter? Är UD en modern organisation? I vilka länder kan du kontakta UD? Kan UD betala för att transportera hem en död kropp från utandet? Efter att ha svarat jag vet inte på de sju första frågorna får jag panik. Jag googlar på utrikesdepartementet i hemlighet och försöker frenetiskt leta rätt på svaren. Tack säger UD-killen tillslut och skrattar när jag frågar om han tycker att jag verkar blåst. Det betyder nog ja.

Vad är det för skit som sprids som pesten på facebook? En film som sammanfattar dina tio senaste levnadsår på en minut och två sekunder. Håll i hatten och gör dig beredd, för här kommer domen. Är ditt liv lev-värt? Vad har du egentligen presterat och producerat? Har du gjort karriär? Blivit rik? Flyttat till stan? Hundra likes för frukostbilden? Eller är du i själva verket en sån som meddelar att du ska gifta dig och att du är gravid i samma uppdatering och skramlar ihop tre likes och ett grattis från moster Agda. Ja, då kan du lika gärna gå och dränka dig i sjön. Eller? Inte en chans att jag tänker se filmen om mitt senaste facebook-decennium och bidra till bekräftelsehetsen.

Idrottsläraryrket är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det mer som en dans på rostaggar om jag ska vara ärlig. Det finns ju olika strategier för hur man får med eleverna på tåget. Vissa är bättre än andra. Ibland måste man behärska sig. Bita sig i tungan. Ta ett djupt andetag. Räkna till tre. Min vikarie har uppenbarligen inte lärt sig det tricket. Hon tappade fattningen och ropade någonting som enligt eleverna i årskurs fem lät oroväckande likt JAG ÄR BARA HÄR FÖR ATT FÅ CASH MEN JAG JOBBAR NOG FAN HELLRE SOM STRIPPA. Ja, kanske inte helt i enighet med vad Dewey och Freud lärde ut, men vad vet jag.

Det var tungt att gå upp imorse. Jag var arg, trött och irriterad. Sen kom jag till jobbet och fick kramar. Säkert 100 kramar på 30 minuter. Och eftersom det är den enda kärleken jag får nu förtiden så suger jag åt mig. Vilka guldpärlor! Sen fick jag ett hemligt visk-tips från en elev i årskurs ett. En elev med puppy eyes bör tilläggas.”Jag vill leka Super Mario. Snälla”. Jaha. Vad skulle jag göra? Fröken ska bara springa till lärarrummet och planera om dagen. Men det var värt mödan - jag blev själslycklig när jag såg mina rödmosiga och glada ettor springa runt i Mario-banan och ropa ”level sjuuuuuuuuuuu” och ”super mushruuuuuuum”. Sen kom jag på att det kanske inte är så pedagogisk att lära ut att magiska svampar ger extraliv. 

PS. Pratade med M på facebook. Hon sätter ord på mina tankar: ”Vi är så sjukt smarta. Vi har driv. Och vi är jävligt snygga. Fattar inte att vi är singlar. VI ÄR JU KAPEN I VÄRLDEN!” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi är nog för bra helt enkelt. Too fucking perfect!

När jag är sjuk vill jag bli bortskämd. Helst vill jag ha frukost på sängen med paprikahjärtan och honungs-te. Jag vill bli omstoppad med extrafiltar, klappad på huvudet och höra hur fin jag är trots att jag inte har duschat på tre dagar. Ja, även om det är lögn. Sen vill jag se på disneyfilm i pyjamas. Sova i knät en stund. Bada i bekräftelsebasängen. Lite fotmassage. Vara lilla skeden och få pussar bakom örat. Det är därför jag blir besviken när…

…jag vaknar fjärde dagen i rad med feber och är helt ensam. Jag kliver upp, tittar mig i spegeln, ångrar att jag tittade mig i spegeln, går ett varv runt lägenheten. Noterar att det bara tar 27 sekunder och 83 hundradelar. Jag gör en macka. Skär bort den mögliga delen. Luktar på mjölken. Ångrar att jag luktade på mjölken. Sätter mig i soffan och tuggar sönder två pennor och en fjärkontroll. Tar ett varv runt lägenheten. Noterar nytt rekord. 25 sekunder och 65 hundradelar. Skriver bajs på väggen bakom teven. Gör grimaser framför kameran. Tänder ett ljus. Stoppar fingrarna i stearinet och plockar fram brandsläckaren för säkerhets skull. Äter frukost nummer två. Och sedan lunch nummer ett. Läser aftonbladet. Blir förbannad på det manliga könet. Ropar högt: IDIOTER! Får inget svar och blir ännu argare. Ringer mamma och klagar. Tar febern under tungan och hoppas att det är en tung-termometer. Tar ett varv runt lägenheten men glömmer starta klockan. Står på huvudet i soffan. Öppnar fönstret och ropar hej till en byggarbetare. Stänger fönstet och uppdaterar facebook tre gånger. Skriver tre meddelanden som jag inte skickar. Försöker ge mig själv huvudmassage. Tar en Ipren istället. Svettas ihjäl och slänger av mig täcket. Tuggar på en isbit. Sätter mig och bloggar om dagen och konstaterar att jag är besviken.

Alla före detta bloggare får återfall. Jag snackar till och med om proffsen. Ta Mia Skäringer till exempel. Hon knöt ihop säcken och sa bye bye till svenska folket upprepade gånger innan hon faktiskt kunde sluta bokföra hjärnaktiviteten på riktigt. Inte för att jag skulle kalla mig själv för en bloggare. Jag är lite mer av en vardags-analytiker som i brist på andra publicitetsforum (tv-bolagen vill uppenbarligen inte samarbeta) kladdar ner mina tankar i skrift. För vissa saker kan jag faktiskt inte finna mig i. Och jag är inte den som håller käften.

Här är dagens sanning: BÖCKER ÄR TRÅKIGA! Inte konstigt att statistiken visar att vi blir allt dummare. Det finns ju ingenting intressant att läsa nu för tiden. Författare blir prisade hit och dit, men för vadå – en bok om en gammal gubbe som heter Ove till exempel. Jag kämpar mig igenom sida efter sida och förstår inte alls det roliga. Ge mig någonting hysteriskt att läsa för sjutton jävla gubbar så att jag slipper klättra sönder mina egna väggar. Snart knackar väl patient – och registerverket på dörren och kräver att få byta ut mitt namn till någonting mer passande. Solitär Moloken Torrboll till exempel. "Hej jag heter Solitär Moloken Torrboll, vill du dejta?" I’m just sayin’. Det är dags för lita drama i mitt liv.

Det är helt enkelt dags för mig att ta körkort. Mer drama än så kan det inte bli. Det är ett säkert bet. Inte nog med att man ska hålla koll på vilken pedal som är vilken. Man ska dessutom se upp för lekande barn, galna cyklister och lyktstolpar. Man ska köra åt rätt håll i rondellerna och helst stanna vid varje rödlyse. Det är nästan lite väl höga krav kan jag tycka. Pappa tjatar om någon teoribok. Här ska det inte läsas någon tråkig bok, kontrar jag. Då skriker pappa i telefonen att NU FÅR DET VARA NOG. Så nu ska jag bara hitta en man som jag kan övningsköra med. Alltså har min kravlista på dejtvärda män kompletterats med den lilla detaljen och lyder nu som följer:

Personen får inte vara kortare än 1,77 cm (detta är noga uträknat krav. Jag = 1,65 cm. Mina högsta klackar = 12 cm. Jag + mina högsta klackar = 1,77 cm. Inga konstigheter).

Personen får inte ha följande: sneda tänder, dålig andedräkt, rangliga styltben, överdrivet stor näsa, shortboard, chipstuttar eller smittsamma prickar.

Personen bör ha: vältränade armar, solbränt ansikte, pussiga läppar, stor vindsvåning på Östermalm (balkong i söderläge är ett plus), snygga skor och det där körkortet... och en Ferarri.

Jag driver. Jag har inga krav! Förutom det där med körkortet då förstås.

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och det är redan mörkt ute. Någonting stör mig. En enformig melodi. Jag vänder mig om i sängen, fumlar med telefonen och trycker på svara-knappen. Hur mår du? frågar min själsfrände från andra sidan av telefonledningen och låter orolig. Skit, svarar jag och hostar lite för att markera att jag är sjuk. Han fortsätter: Kom igen nu. Du har sovit i fyra dagar i sträck. Har du ens ätit? Gå upp och gör någonting! Jag funderar över att 1. Hoppa ut genom fönstret och 2. Hänga mig i lampan. Jag svarar: jag kan hoppa ut genom fönstret eller hänga mig i lampan. Han har varit med förr och byter snabbt samtalsämne men jag lyssnar inte. Jag lägger på. Klick.

Tack för de här fyra åren. Nu orkar jag inte blogga mer!

I mitt huvud vill jag gärna vara superwoman: stark, smidig och smart. Men ibland blir jag motbevisad. Det sticker mig i ögonen.

Det är onsdag eftermiddag och eleverna sitter samlade i idrottssalens mittcirkel. Redskapen är redan framplockade och eleverna är fulla av förväntan. Jag tar fram mina Wikipedia-anteckningar och berättar: Parkour handlar om att smidigt, snabbt och kontrollerat förflytta sig från en punkt till en annan. Syftet är att få alla manövrar att flyta samman till en mjuk rörelse. Jag gör en konstpaus innan jag fortsätter: Idag ska vi träna på att ta oss över hustak, parkbänkar, träd, stenar och murar. Jag pekar på uppställningarna och känner övermod. Nu ska fröken visa!

Sen slår det mig. När jag står där högst uppe på bommen och balanserar på skakiga ben. När jag kastar mig från räck till räck och når nästan hela vägen fram. När jag springer upp på väggen, stukar foten och landar med ett faceplant på golvet. Damn it, jag är inte tjugo längre. Jag ligger där på marken och försöker andas samtidigt som jag ropar till eleverna: okej, kör igång, fröken måste vila. Jag kryper in i arbetsrummet, letar fram sjukvårdsväskan och lindar min egen fot samtidigt som tårarna rinner. Sen kryper jag ut igen, ringer en taxi och samlar eleverna. Alla som plockar undan bra får en guldstjärna!!! (jag veeet, jag kom inte på någonting bättre just då). Jag kryper ut genom killarnas omklädningsrum och ut på gatan. Det går hål på tightsen. Jag lägger mig på rygg på asfalten och försöker beskriva vägen för taxin. VÄSTERÄNGSVÄGEN FÖR I HELVETE, NEJ, JAG VET INTE VILKET NUMMER, NEJ JAG KAN INTE KOLLA UPP DET! Jag lämnar eleverna och salen olåst. Hejdå skolan, hej sjukhuset. I det ögonblicket insåg jag att det börjar bli dags för superwoman att gå i pension.

Jag är trött på klubbliv, slemgrodor och bakfylla. Men hur ska jag träffa min framtida man om jag vägrar att gå ut på helgerna? På senare tid har jag tappat hoppet om att drömprinsen ska komma ridande på sin vita springare. Jag bestämmer mig för att ge nätdejtingen en chans, det gäller att passa på innan rynkorna blir allt för iögonfallande. Jag klickar på facebook-länken som gör reklam för mötesplatsen och skapar en profil. Sen skriver jag en lite väl ärlig presentation, någonting om att jag är hysterisk, har ett labilt humör och att jag hatar långsamma tanter i mataffärskön. Ingen man i världen kommer att nappa på det, tänker jag, och stänger av datorn. När jag vaknar har jag fått 98 mail och ett frieri. GIFT DIG MED MIG skriver en till synes normal kille som helt uppenbart har tappat fattningen. På mötesplatsen hoppar man tydligen över blind-dating och går direkt på blind-bröllop. Jag skriver upp honom på min lista över reservkort och känner mig lite bättre till mods. Sådär desperat är knappast jag.

Andra sköna inledningsfraser:

- Jag är 46, nyskild, 4 barn... inte dejtat på 17 år. Lunch i city?

- jag gillar chips som fan men jag gillar dig bättre

- Jag ville bara ge dig nöjet att nobba mig, så kom igen och säg nej.

- Hi i am from creece en i live sweden i look for one girl becayse i am alone here.....