Mina vänner har spännande och händelserika liv. En har precis blivit mamma, en har flyttat till Australien och en ligger med en kändis. Jag vill också bli kändisfru, men det ser mörkt ut på den fronten. Istället är jag singel, arbetslös och numera ägare till en trasig bil.

Jag tar en promenad och stannar till utanför mäklarfirman på Tellusborgsvägen. Inte för att kolla på lägenheter utan för att spana in mäklarna. Det är som ett dejtingplank med lagom mycket information. Det finns både bild, telefonnummer och eftersom man redan vet vad de arbetar med slipper man obehagliga överraskningar där. Ingen misstänker att man är sorgligt desperat utan man kan stå där och dagdrömma i lugn och ro. Om man hittar någon snygg så kollar man först upp på Facebook att han är singel och barnfri. Sen ringer man och låtsas vara intresserad av lägenheten och föreslår att diskutera affären över en lunch. Är det en dyr lägenhet i låt oss säga Vasastan finns det till och med goda möjligheter att han bjuder på maten. Genialt! Hur man ska gå smidigt från potentiell lägenhetsköpare till "oj jag hade inte råd men gift dig med mig" är en fråga under utveckling. 

Man kan också tända en liten brasa hemma och hoppas att det är snygga brandmän som kommer när man ringer 112, men det är lite mer risky.

Nu är batteriet slut på telefonen och det får vara slut på dejtingtips från coachen.

I Västberga finns ett korttidsboende för flyktingfamiljer. De söker sig till parken utanför min lägenhet där barnen kan leka. Jag har speciellt bra relation med en dam från Makedonien. Hon är ensamkommande och pratar ingen engelska, men kan både makedonska, serbiska och tyska. Hon hänger med en ung kille från Rumänien som tyvärr bara pratar rumänska. Vi har långa konversationer där vi gestikulerar med armar och ben och skrattar högt. Egentligen har vi ingen aning om vad de andra pratar om men det låtsas vi inte om utan fortsätter att nicka uppmuntrande. Ibland pekar den makedonska damen på min katt och säger wunderschön och jag förstår att hon älskar min katt. Därför pratar vi mest om katten och hur wunderschön hon är. Ibland hjälper de mig att locka ut henne från skogen. De har sett mig vandra omkring i gummistövlarna verkar förstå att jag lider av ormfobi.

Igår såg jag inte skymten av den makedonska damen och den rumänska killen när jag hörde Cookie jama från skogsdungen vid parkeringen. Hon hade klättrat upp i ett träd och satt och jämrade sig högt upp på en gren. Satan också. Eftersom jag har blivit bestulen på min vänstra gummistövel (jag använde den som dörrstopp) drog jag på mig en gummistövel och en högklackad boot. Med en innebandyklubba ledde jag vägen fram i det höga gräset. När det prasslade till i buskarna började tårarna rinna och när det prasslade till för andra gången gav jag ifrån mig ett skri och kastade mig upp i ett träd. Där hängde jag som en koala runt den tjocka trädstammen. En äldre man som precis parkerat sin Saab passerade och gav mig en underlig blick men förstod tacksamt nog att det inte var läge att fråga vad jag pysslade med. Rätt som det var hoppade Cookie smidigt ner från grenen och sprang tillbaka till parken. Jag hade blivit lurad. När jag inte orkade hänga kvar längre och inga ormar fanns i sikte halade jag mig ner från trädet, tog ett djupt andetag och sprang haltandes tillbaka i mina gummistövel/bootbeklädda fötter. Innebandyklubban ligger kvar och jag vågar inte hämta den. Jag vet, jag måste gå i terapi. 

Jag var helnöjd när jag gick från jobbet i våras med uppsägningspapperna påskrivna. JAG ÄR FRIIIII ropade jag högt och dansade mig fram längst Svartlösavägen. En klunga högstadieelever granskade mig med misstro, men jag fortsatte göra coola 80-talsmoves.

Dagdrömmarna tog fart och i min fantasi hade jag redan träffat en framgångsrik ekonomichef, som också visade sig äga ett slott i södra Frankrike. Där gjorde vi vin på egenodlade druvor medan våra barn (urgulliga) sprang runt fritt på ängarna. Mina favoritsysselsättningar var att dricka paraplydrinkar i jacuzzin, åka på jordenrunt-resor och spana in min mans solbrända magrutor.

Så en dag i förra veckan landade jag på jorden igen och insåg i panik att jag i själva verket är singel och arbetslös. När lönen slutar rulla in i augusti klingar den där friheten inte lika bra i öronen. Jag har backat åtta år i utvecklingen, men åldern tickar likt förbannat på. Jag tävlar nu mot livsglada tjugoåringar om både män och arbetsplats. Och jag som har fått rynkor runt ögonen. Skit också. 

Mamma tycker att jag ska ringa A-kassan. A-kassan, vad är det? Här ska jag inte ha någon jävla A-kassa. Jag skyndar mig att uppdatera min profil på tinder. Jag skriver någonting filosofiskt och sitter nu och väntar i soffan på att det ska plinga till och visa sig vara min fraska drömprins som vill ta med mig på ett litet livsäventyr. Heja mig.

Som så många andra dagar vaknar jag upp med en blöt disktrasa i ansiktet. Diskvattnet rinner längst ansiktet och det luktar unket. Blä! Jag torkar av mig på kudden medan Cookie nöjt betraktar mig från sidan. Hon vet hur hon ska få mig ur sängen. "Mjaoooo", säger jag och försöker låta som en besviken kattmamma. "Kurrr pip pip pip". svarar Cookie, som fortfarande tror att hon är en fågel. 

Jag går ut i köket på jakt efter frukost. Där finns jordgubbsyoghurt, musli, ägg, bröd, ost och andra basvaror. Jag är på väg att ta fram yoghurten när det plötsligt slår mig att jag är dödssugen på Ben & Jerrys. Efter en hel vecka utan socker tycker jag absolut att jag är värd en glassfrukost. Jag traskar ner till bilen och svär för mig själv när jag ser att det är fågelbajs på vindrutan, precis i hörnet så att varken spolarvätska eller torkarblad gör någon nytta. Jag åker i min nedbajsade bil till Coop Forum en söndagsmorgon klockan 9 på jakt efter en halvliter Half baked Ben & Jerrys. Jag hoppas på gudarna att ingen ska se mig där jag kommer vaggande med svintohår och gummistövlar trots att solen strålar. Men så vitt jag vet var det bara jag och fyrtiotalisterna som var på handlingshumör. 

Mitt intensiva jobbsökande har resulterat i en del intervjuer. Eftersom jag är skitförbannad på gnälliga curlingföräldrar har jag protestsökt föräldrafria yrken. Igår blev jag kallad till en videointervju för ett medicinföretag som sökte en maskintekniker. Jag kladdade ner ett par minnesord på ett papper och övade framför vardagsrumsspegeln. När jag hade pratat med mig själv i över en och en halv timme startade jag appen för videoinspelningen. Efter att ha besvarat fråga 5/23; ”nämn en sak som du kan förtära” (ehhh... ett äpple) och 8/23; ”vad gör man med en tumstock” (ehmn… mäter) blev jag sinnesförvirrad och glömde bort vad det var för jobb som jag egentligen sökte. Så när de ställde fråga 17/23 ”vilka är dina sämsta kvalitéer” slängde jag ur mig att jag är dålig på teknikniska saker. Sen gick det upp för mig att jag faktiskt sökte jobbet som maskintekniker. Jag blev illröd i ansiktet och försökte förklara att jag i själva verket nog inte är SÅ dålig. Och när de ställde fråga 22/23: ”vad vet du om företaget” hade jag tappat fattningen helt och kunde höra mig själv svara att man nog kör ganska mycket truck. Herre gud. Jag ville håna mig själv med ett asgarv, men eftersom det var en videointervju lät jag bli. Jocke peppar och påpekar att jag är stark som i alla fall försöker.

I skolan möts jag av 100 barn med varsitt blått skoskydd på huvudet. "Aha, smurftema" tänker jag. "Löss" skriker barnen. "Varför har du fröken ingen mössa på dig?". Jag får panik och rycker snabbt åt mig en egen smurfhatt. När jag passerar barnen i korridoren drar jag ner plasten långt över öronen och ser till att inget hårstrå sticker ut. Och sådär går jag runt halva dagen innan det visar sig att det är skolans sätt att skoja med eleverna på första april. Jag andas ut och stryker "köpa lusshampo" från dagens to-do-list. 

När jag vaknar på morgonen tar jag reflexmässigt upp mobilen och går in på arbetsförmedlingens sida för att se om det finns några trevliga jobba att söka. Jag förväntar mig att hitta något megaspännande. Utbildad idrottslärare sökes för farligt rymduppdrag. Utbildad idrottslärare sökes för exotiskt häng på Bali. Utbildad idrottslärare sökes som stjärnskådespelare till ny långfilm. Men det händer aldrig. Jocke tar telefonen ifrån mig och påminner om att tänka på alla fördelar som mitt jobb innebär. Jag mumlar: sommarlov, jullov, sportlov, påsklov, börja sent på torsdagar, sluta tidigt på fr... men blir avbruten av Jocke som påpekar att alla fördelar jag räknar upp handlar om att inte jobba. Jag förklarar för hundrade gången: JAG LEVER INTE FÖR ATT JOBBA – JAG JOBBAR FÖR ATT LEVA! Han bara skakar på huvudet och serverar mig en skål med flingor. I hemlighet under frukostbordet skriver jag in ”Exotisk resa jobb” i sökfältet. Inga träffar. Skit också.

JIPPI NU ÄR DET HELG! 

Livet är långt ifrån rättvist. Jag kämpar ihjäl mig för att gå ner ett par kilo till sommarsäsongen och tar mig iväg till gymmet istället för att ligga hemma på soffan som jag egentligen känner för. Jag lyssnar på instruktörens eviga tjat om spända magar och rumpor och fuskar bara när det verkligen behövs. Och vad är tacken? Under stretchen ligger jag med rumpan i vädret i barnets position (smickrande) när en annan crosstraining-deltagare kommer fram och påpekar att jag nog har fått ett litet hål där bak i byxorna. Jaha, tänker jag och tycker att det är väl min ensak om jag fått ett litet hål. Jag känner efter med handen och inser att det inte är ett litet hål. Inte ens ett normalstolt hål. Hela jävla sömmen har släppt från kissimurra till ryggslut. Rumpchocken är total. Jag gör mitt bästa för att skyla min nakna bakdel och placerar en hand på varje skinka samtidigt som jag stryker mig mot väggen från träningssalen genom gymmet bort mot omklädningsrummen. För vilken nytta? Efter 75 dagar med 60 mördande träningspass har jag gått ner 0 kg och upp 1 kg. Hahahaha. Nej det är inte roligt. 

Jag har massa saker att berätta men jag hinner inte. Jag måste leka med min kattunge. Jag får samvetskval när jag tvingas lämna henne ensam hemma för att gå till jobbet. Hallå försäkringskassan, det är dags att införa "kattbidrag" och "vård av sjuk katt". Och "kattledighet" för kattmammor det första levnadsåret. Pga det dåliga samvetet har jag placerat ett cirkustält i vardagsrummet, så att hon ska ha någonstans att leka. Ett sånt där färgglatt med toppigt tak för barn i åldern 3 - 10 år. Jag har inrätt det med fina kattillbehör och allting. Nu ska hon få sin favoritmat; bredbar leverpastej. Tjing tjing!

PS. Det var absolut inte meningen att länka bloggen (rubriserad med rumpchock) på idrottslärarsidan på facebook. Herre gud, skona mig från skammen. 

Jocke är inte den hushålliga typen, men han har många goda idéer. En gång manglade han en skjorta. Ja, för att slippa stryka. Jättesmart tyckte han. Så skickade han in skjortan i mangeln och fick till sin förskräckelse se hur knapparna sprack och flög åt olika håll. Och eftersom han inte kan sy har den knapplösa skjortan hängt i garderoben sen dess. Nu förtiden stryker han sina skjortor. Ett säkert kort. Men så en dag i förra veckan kom han och påstod att det var fel på strykjärnet. För att bevisa motsatsen plockade jag fram en blus ur gardesroben och började stryka. Där ser du, helt felfritt! Men plötsligt började strykjärnet bubbla och ur hålen på undersidan rann det ut en brun smet. I paniken som uppstod halkade jag och fastande i strykjärnssladden. Strykjärnet landande på köksgolvet där vi nu har ett inbränt strykjärnsavtryck. Den ultimata oturen. Jocke vägrade stryka julaftonsskjortan. Han plattade varsamt ut vecken med handen och ropade AKTA när jag kom för nära eftersom mitt sminkade ansikte ansågs vara en riskfaktor. 

PS. Jag pratade med mormor, strykjärnsexperten. Det visade sig att man ska kalka av strykjärn. Kalka av! Så här på 2000-talet kan man väl förvänta sig att strykjärn ska vara självunderhållande.