I Västberga finns ett korttidsboende för flyktingfamiljer. De söker sig till parken utanför min lägenhet där barnen kan leka. Jag har speciellt bra relation med en dam från Makedonien. Hon är ensamkommande och pratar ingen engelska, men kan både makedonska, serbiska och tyska. Hon hänger med en ung kille från Rumänien som tyvärr bara pratar rumänska. Vi har långa konversationer där vi gestikulerar med armar och ben och skrattar högt. Egentligen har vi ingen aning om vad de andra pratar om men det låtsas vi inte om utan fortsätter att nicka uppmuntrande. Ibland pekar den makedonska damen på min katt och säger wunderschön och jag förstår att hon älskar min katt. Därför pratar vi mest om katten och hur wunderschön hon är. Ibland hjälper de mig att locka ut henne från skogen. De har sett mig vandra omkring i gummistövlarna verkar förstå att jag lider av ormfobi.

Igår såg jag inte skymten av den makedonska damen och den rumänska killen när jag hörde Cookie jama från skogsdungen vid parkeringen. Hon hade klättrat upp i ett träd och satt och jämrade sig högt upp på en gren. Satan också. Eftersom jag har blivit bestulen på min vänstra gummistövel (jag använde den som dörrstopp) drog jag på mig en gummistövel och en högklackad boot. Med en innebandyklubba ledde jag vägen fram i det höga gräset. När det prasslade till i buskarna började tårarna rinna och när det prasslade till för andra gången gav jag ifrån mig ett skri och kastade mig upp i ett träd. Där hängde jag som en koala runt den tjocka trädstammen. En äldre man som precis parkerat sin Saab passerade och gav mig en underlig blick men förstod tacksamt nog att det inte var läge att fråga vad jag pysslade med. Rätt som det var hoppade Cookie smidigt ner från grenen och sprang tillbaka till parken. Jag hade blivit lurad. När jag inte orkade hänga kvar längre och inga ormar fanns i sikte halade jag mig ner från trädet, tog ett djupt andetag och sprang haltandes tillbaka i mina gummistövel/bootbeklädda fötter. Innebandyklubban ligger kvar och jag vågar inte hämta den. Jag vet, jag måste gå i terapi. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tillhör 30 + kategorin och identifierar mig som en trött, sliten och 10 kg för tung mamma. Men då och då får jag feeling. Det hände mig ikväll när jag var ute på en löptur (låter ju väldigt hurtigt när jag skriver det så). Jag hade musik i öronen...

Instagram verkar tro att jag är fascinerad av ormar. Och det vet ju alla, att ormar ger mig dödslängtan. Ibland skriker jag hysterisk och hoppar upp i knät på den som står bredvid. Oftast är det någon bekant som får ta emot mig, men ibland överraskar...

Jag ska vara ärlig. Jag är en träningsfuskare. Jag älskar att gå runt på jobbet och prata om alla pass jag ska köra i veckan. När arbetsdagen är slut säger jag hejdå till alla och slänger träningsbagen över axeln samtidigt som jag fiskar efter uppmun...

Vi har precis kommit hem från en semestervecka på La Gomera. Det var tydligt att det handlade om en charterresa till de svenska pensionärernas paradis - Kanarieöarna. Minst hälften av resenärerna var liksom iklädda Hawaiiskjorta och stråhatt redan på...

Jag vandrar runt i någon sorts bubbla av likgiltighet. Jag är inte mig själv. Det måste få ta tid, säger alla jag känner. Tråkigt nog är jag det norra halvklotets mest otåliga själ. Jag lovar, jag skulle behöva gå i avslappnings-yoga, medicinsk qi go...