I mitt huvud vill jag gärna vara superwoman: stark, smidig och smart. Men ibland blir jag motbevisad. Det sticker mig i ögonen.

Det är onsdag eftermiddag och eleverna sitter samlade i idrottssalens mittcirkel. Redskapen är redan framplockade och eleverna är fulla av förväntan. Jag tar fram mina Wikipedia-anteckningar och berättar: Parkour handlar om att smidigt, snabbt och kontrollerat förflytta sig från en punkt till en annan. Syftet är att få alla manövrar att flyta samman till en mjuk rörelse. Jag gör en konstpaus innan jag fortsätter: Idag ska vi träna på att ta oss över hustak, parkbänkar, träd, stenar och murar. Jag pekar på uppställningarna och känner övermod. Nu ska fröken visa!

Sen slår det mig. När jag står där högst uppe på bommen och balanserar på skakiga ben. När jag kastar mig från räck till räck och når nästan hela vägen fram. När jag springer upp på väggen, stukar foten och landar med ett faceplant på golvet. Damn it, jag är inte tjugo längre. Jag ligger där på marken och försöker andas samtidigt som jag ropar till eleverna: okej, kör igång, fröken måste vila. Jag kryper in i arbetsrummet, letar fram sjukvårdsväskan och lindar min egen fot samtidigt som tårarna rinner. Sen kryper jag ut igen, ringer en taxi och samlar eleverna. Alla som plockar undan bra får en guldstjärna!!! (jag veeet, jag kom inte på någonting bättre just då). Jag kryper ut genom killarnas omklädningsrum och ut på gatan. Det går hål på tightsen. Jag lägger mig på rygg på asfalten och försöker beskriva vägen för taxin. VÄSTERÄNGSVÄGEN FÖR I HELVETE, NEJ, JAG VET INTE VILKET NUMMER, NEJ JAG KAN INTE KOLLA UPP DET! Jag lämnar eleverna och salen olåst. Hejdå skolan, hej sjukhuset. I det ögonblicket insåg jag att det börjar bli dags för superwoman att gå i pension.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag tillhör 30 + kategorin och identifierar mig som en trött, sliten och 10 kg för tung mamma. Men då och då får jag feeling. Det hände mig ikväll när jag var ute på en löptur (låter ju väldigt hurtigt när jag skriver det så). Jag hade musik i öronen...

Instagram verkar tro att jag är fascinerad av ormar. Och det vet ju alla, att ormar ger mig dödslängtan. Ibland skriker jag hysterisk och hoppar upp i knät på den som står bredvid. Oftast är det någon bekant som får ta emot mig, men ibland överraskar...

Jag ska vara ärlig. Jag är en träningsfuskare. Jag älskar att gå runt på jobbet och prata om alla pass jag ska köra i veckan. När arbetsdagen är slut säger jag hejdå till alla och slänger träningsbagen över axeln samtidigt som jag fiskar efter uppmun...

Vi har precis kommit hem från en semestervecka på La Gomera. Det var tydligt att det handlade om en charterresa till de svenska pensionärernas paradis - Kanarieöarna. Minst hälften av resenärerna var liksom iklädda Hawaiiskjorta och stråhatt redan på...

Jag vandrar runt i någon sorts bubbla av likgiltighet. Jag är inte mig själv. Det måste få ta tid, säger alla jag känner. Tråkigt nog är jag det norra halvklotets mest otåliga själ. Jag lovar, jag skulle behöva gå i avslappnings-yoga, medicinsk qi go...