I mitt huvud vill jag gärna vara superwoman: stark, smidig och smart. Men ibland blir jag motbevisad. Det sticker mig i ögonen.

Det är onsdag eftermiddag och eleverna sitter samlade i idrottssalens mittcirkel. Redskapen är redan framplockade och eleverna är fulla av förväntan. Jag tar fram mina Wikipedia-anteckningar och berättar: Parkour handlar om att smidigt, snabbt och kontrollerat förflytta sig från en punkt till en annan. Syftet är att få alla manövrar att flyta samman till en mjuk rörelse. Jag gör en konstpaus innan jag fortsätter: Idag ska vi träna på att ta oss över hustak, parkbänkar, träd, stenar och murar. Jag pekar på uppställningarna och känner övermod. Nu ska fröken visa!

Sen slår det mig. När jag står där högst uppe på bommen och balanserar på skakiga ben. När jag kastar mig från räck till räck och når nästan hela vägen fram. När jag springer upp på väggen, stukar foten och landar med ett faceplant på golvet. Damn it, jag är inte tjugo längre. Jag ligger där på marken och försöker andas samtidigt som jag ropar till eleverna: okej, kör igång, fröken måste vila. Jag kryper in i arbetsrummet, letar fram sjukvårdsväskan och lindar min egen fot samtidigt som tårarna rinner. Sen kryper jag ut igen, ringer en taxi och samlar eleverna. Alla som plockar undan bra får en guldstjärna!!! (jag veeet, jag kom inte på någonting bättre just då). Jag kryper ut genom killarnas omklädningsrum och ut på gatan. Det går hål på tightsen. Jag lägger mig på rygg på asfalten och försöker beskriva vägen för taxin. VÄSTERÄNGSVÄGEN FÖR I HELVETE, NEJ, JAG VET INTE VILKET NUMMER, NEJ JAG KAN INTE KOLLA UPP DET! Jag lämnar eleverna och salen olåst. Hejdå skolan, hej sjukhuset. I det ögonblicket insåg jag att det börjar bli dags för superwoman att gå i pension.