Idag vaknade jag av förkylningen från helvetet. Ont i halsen, snuva, hosta och feber. Jag sjukanmälde mig från jobbet och satte mig i soffan och drack te med honung. Efter min fjärde kopp var jag urless på både honung, te och soffasittande. Och dessutom kissnödig. Solen strålade in genom fönstret och jag tänkte att jag lika gärna kunde vara sjuk utomhus. Jag tog på mig bikini och lade mig på en filt på gräsmattan. Sen somnade jag. Fyra timmar senare vaknade jag, röd som en övermogen tomat. Men hellre det än vit tänkte jag, och solade vidare tills klockan blev fem. Jättebra för min feber. Nu svider det lite här och där, men jag har åtminstone tan lines vilket måste ses som ett stort plus. Jag ligger i framkant i årets upplaga av the-ultimate-tan-competition. 

Imorse skrev jag om mitt glassiga idrottslärarjobb. Nu är jag beredd att ändra mig. Jag är inte den som är den. Jag kan till exempel konstatera att:

Simning är ett mordiskt skolprojekt. Speciellt när det kommer till att få upp eleverna ur basängen när det är dags att gå hem. De suger sig fast som iglar högst upp i rutschkanan, gömmer sig under flytredskap och skvätter vatten på mig när jag närmar mig. Idag skrek jag i ungefär en kvart innan jag kom på idén att spruta vatten på dem med badhusets kallvattenslang. Trots kallvattenslangen tappade jag rösten. Hes som en borstbindare skulle jag sedan organisera fritidsidrotten. Jag hade lovat att mina elever skulle få spela fotboll (det gör jag inte ofta på grund av övervägande risk för bråk och tjafs). Jag testade en ny taktik och skrev på tavlan:

1. Dela in lag 

2. Bestäm spelregler 

3. Utse en domare som håller i visselpipan (kan bytas)

4. Må bästa lag vinna. Lycka till!

Därefter satt jag på en bänk och rättade prov samtidigt som jag roat betraktade mina elever. Problemlösning kallas det. Det här är kanske lite elakt men... ha-ha-ha smaka på er egen medicin!

På vägen hem mötte jag min (alkoholiserade) granne. Hon tittade på sin klocka och konstaterade att "aha fem minuter till hyresgästföreningsmötet". Hyresgästföreningsmötet. Ungefär världens längsta ord. Det värsta är att min granne älskar de här sammansvärjningarna och har tjatat på mig sedan jag flyttade in att NU SKA VI KROSSA DE DÄR KOSSORNA SOM BESTÄMMER HÄR. Jag kanske är världens sämsta människa men jag svarar alltid nåt i stil med att "åh vad bra, äntligen ska vi krossa dem" fast jag egentligen tänker att jag hellre dör. Det är därför jag blir så grinig på mig själv, hon har ju påmint mig ungefär 100 gånger om det här mötet och ändå lyckas jag spatsera hem mitt i rusningstrafiken till årets tråkigaste happening. Jag blir ställd och försöker snabbt komma på en ursäkt. Det är vid såna tillfällen hjärnan jobbar i ultrarapidfart och man hinner tänka en miljon saker på bara några sekunder. Jag kommer på den bästa ursäkten: jag har tappat rösten! Jag gestikulerar och pekar på min hals och mimar att jag måste gå hem och dricka örtte bums (typ). Jag visste väl att det skulle löna sig att skrika lite på eleverna. 

Ibland är mitt jobb helt fabulouse. Jag sitter i solen och väntar på att mina "orienterande" elever ska komma tillbaka. Man kan ju tro att orientering ska ta knäcken på vilken idrottslärare som helst (och vilken elev som helst för den delen), men jag har en smart vän som gav mig ett tips: låt den första klassen rita alla kartor och sätta ut kontrollerna medan den andra klassen får plocka bort dem. Tack smartelismarta Maja, eleverna lärde sig saker (ja eller det kan man ju alltid hoppas) och jag fick extra mycket solning (och extra mycket hudcancer). Man får inte vara dum. En Win win situation.

Igår var den bästa söndagen i mannaminne. Jag:

1. Åt frukost på hotell Rival (för att fira att Maja fyllde 25. Eller sörja, beroende på hur man ser det)

2. Drack drinkar och åt plocktallrik på Debaser Slussen. Bartendern trodde att Maja fyllde 20 vilket kan ses som en vinst. Vi är fortfarande FRÄSCHA!!! 

3. Såg Sagan om Ringen på projektorduk. Det är tur att TV-lösa jag kan vända mig till vänner med en mer privilegad livssituation. TACK!!!

Jag är på toppenhumör och min energi sprutar ut genom öronen. Jag skulle kunna springa ett marathon. Eller kanske inte ett marathon, men definitivt en tjejmil (dvs en mil i långsamt tempo).

När datorn går sönder, mobilen strular och tv-boxen bara inte vill starta. Det är då man önskar att man hade en sån där boyfriend som extraknäcker som tekniskt geni på helgerna. Istället gör man sitt bästa och inser efter flera timmars jobb att det är omöjligt. Det är bara att slänga allt i en grön kontainer och köpa nytt. Då önskar man att man att man hade en pojkvän som var chef på banken, men inte ens det har jag. Typiskt. Jag kanske låter lite bitter nu och ja, jag är nog lite bitter. Ingenting går vägen utan mer åt skogen. 

Jag åker till surfparadiset biarritz om exakt 71 dagar. Vi flyger med Ryan Air. Samtidigt som vi bokade våra biljetter var det reklam på tv: Kalla Fakta granskar Ryan Air -"Piloter larmar om osunda arbetsvillkor och om pressen att spara pengar, till och med på bränsle". Den här resan kan bli en upplevelse utöver det vanliga. Senst vi flög med Ryan kunde vi inte låta bli att gapflabba från start till slut. Till exempel:

- Jag köpte en macka och fick tillbaka växelpengar i fyra olika valutor. Värt att tillägga är att personalen först gick runt bland resenärerna och tiggde efter växelpengar. De gjorde alltså som vilken bank som helst, lånade pengar för att kunan betala av lån. Smart. Vi gapflabbade.

- Längst fram i planet satt en tjock farbror. Han hängde fram över magen med gapande mun och såg död ut. Vi förstod genast att det var honom flygpersonalen hade drogat för att få tag på växelpengar. Vi gapflabbade.

- Flytvästarna som användes under säkerhetsgenomgången var smutsiga och trasiga och såg ut att vara använda ett hundratal gånger. Vi gapflabbade.

- Vi beställde en dyr ostbricka för att lyxa till det. Den brickan visade sig vara lika stor som en tändsticksask. Vi gapflabbade.

- Vi väntade på våra väskor vid rullbandet. När den sista väskan tittade ut genom hålet stannade bandet bums. Ni vet, för att spara el. Vi gapflabbade. 

Nu väntar vi med spänning på vad som ska hända den här gången!

Vi människor lever i ett samhälle med ett kraftigt innovationsflöde. Vi matas med ny kunskap och måste kritiskt granska våra källor. Människor som bara accepterar andras argument utan att själva vara pålästa lever farligt. Det här försöker jag att lära mina elever. Ofta har de starka åsikter kring religion, kultur och politik. I själva verket har de starka åsikter i de flesta frågor. Det är dock intressant att gräva på djupet för att se vad de grundar sina åsikter på. Jag kan inte låta bli att röra runt i grytan. Det kan väl inte vara förbjudet? Jag älskar diskussioner som eventuellt skulle kunna leda till nya insikter, både hos mig själv och hos eleverna. De är nyfikna. Igår fick jag frågan vilken Gud jag tror på. När jag svarar att jag är agnostiker tittar de på mig som att jag (åter igen) är knäpp. Det är tydligen ingenting man läser om i årskurs fyra. Jag förklarar: "Det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting med säkerhet vet". Stackars barn! I största förtroende kan jag berätta att det faktiskt händer att jag ber till Gud "för säkerhets skull". Men det måste ju vara vanligt tänker jag. Jag är också nyfiken. Mina elever lär mig att skilja på religion och kultur. De motbevisar fördomar och bidrar till ny kunskap och erfarenhet som jag kommer att bära med mig forever!

Vissa människor är lugna av naturen. De blir inte nervösa och får inga hispiga utbrott. Jag å andra sidan är hysterisk av naturen. Jag blir stressad av allt. Jag antar att jag är en sån där klassisk stockholmare, ni vet, som springer i rulltrappor och sicksackar fram mellan folkmassorna på Centralen för att kanske hinna med en tidigare tunnelbana. Inte för att jag har någon tid att passa utan för att jag är rädd att gå miste om viktig egentid (sitta på mattan och se friends på datorn). Vissa saker gör mig extra stressad. Att stå i kö till exempel. Det ger mig panik och lite till. Jag kan inte låta bli att hamra med fingrarna, sucka högt, ringa en kompis och beklaga mig EXTRA HÖGT över den sega kassapersonalen och be om att få gå före eftersom jag är JÄTTEKISSNÖDIG (vit lögn). Jag förstår inte hur alla andra köande människor kan vara så tillfreds med livet. Jag HATAR att stå i kö, bara tanken ger mig maxpuls. Att jag dessutom är urkass på att prioritera gör inte saken bättre. Jag väljer alltid att göra mindre viktiga saker framför livsviktiga saker. Att ta körkort och avsluta dyra abonemang som inte används väljs bort. Jag betalar till exempel fortafarnde 200 kr i månaden för trådlöst internet till min Ipad som jag inte har använt på tolv månader. Det är samma sak som 15 extra pampiga paraplydrinkar. Jag betalar också för 8 favoritkanaler och Viasat Sport trots att jag inte äger en fungerande tv. I själva verket äger jag ingen tv alls just nu. Ändå betalar jag radiotjänst. Det kan ju verka lite korkat, men jag har varit fullt sysselsatt med att tvätta fönster, skapa gulliga fotoalbum och vandra runt på IKEA i jakt på ljushållare som matchar gardinerna. Det positiva är att jag är medveten om mina problem och snart ska ta tag i dem på allvar. 

Igår var en sån där dag då jag kände mig som osten i ramsan om bonden. Ni vet... Bonden tar en fru, frun tar ett barn, barnet tar en hund, hunden tar en katt, katten tar en mus, musen tar en ost och osten den står kvar. En ost som bara står kvar. Ensam, övergiven och utan valmöjligheter. Idag är jag bonden! Det är första maj och solen har fullständigt briljerat. Imorse när jag vaknade fick jag sommarvibbar och ville bara slänga av mig kläderna och lägga mig på närmsta strand och sola. Istället behöll jag kläderna på och åkte in till stan för att dricka uteserveringsvin med min själsfrände. Vi pratade om allt och inget och jag var på mitt gladaste och mest positiva humör. Vi promenerade från Skanstull till Gamla stan och passade på att se på utsikten från Gondolens tak. Vackra Stockholm. 

När jag kom hem ringde jag upp min bästa och snyggaste surfbrud Therese. Inom en timme hade vi bokat sommarens surfresa till Biarritz. Alltså kan man vara lyckligare? Inser att jag låter precis som en 12 årig tjej som försöker att marknadsföra sitt superbästiga liv via en blogg. Men det skiter jag i! I'm fucking happy!

Min syster är helt fantastisk, men just nu är hon bara sjuk och en aning bitter. Jag spatserade in på hennes rum (klockan är 12 men hon ligger fortfarande och sover) och frågade efter en plattång eller en hårtork. Inget av det hade hon så jag rotade runt lite i hennes garderober på jakt efter någonting snyggt att ha på mig. Sen lånade jag hennes parfym. Hon blev irriterad och utbrast: "du har redan lånat min badrock och min tandborste". Avslöjad. Ingenting undgår min syster. Hon är skarpsynt som en iller. Faktum är att jag även lånade hennes vinterjacka igår med det är inte nödvändigt att påminna henne om det. När jag fortfarande bodde hemma brukade jag smyga in på hennes rum på morgonen och låna diverse kläder. Jeans till exempel. Dessvärre är min syster smal och jag inte så smal, vilket resulterade i att hon då och då fick hysteriska anfall á la "SLUTA LÅNA MINA KLÄDER, DU TÖJER UT DEM". Självklart spelade jag oskyldig, men min syster är inte lättlurad.