Det är en vanlig morgon i december. På Borrvägen tjuter larmet som talar om att det är dags att stiga upp. Jag vaknar med ett ryck och kisar mot klockan samtidigt som jag söker med handen bland sängkläderna i hopp om hitta en järn-slägga. ALDRIG I LIVET, skriker jag högt och drämmer till snooz-knappen med knytnäven. Samma procedur upprepas fem gånger inom loppet av 30 minuter och när jag tillslut tar mig upp ur sängen (läs: kravlar, hasar, kryper) är jag på urdåligt humör. Jag klär på mig, krafsar igenom håret med fingertopparna, kliver i ett par för stora stövlar och spatserar ut genom ytterdörren. När jag sätter mig i bilen upptäcker jag att jag har på mig förra veckans pyjamasbyxor, men jag har inte tid att gå tillbaka. Jag kör ut från parkeringen och snurrar 17 varv på ratten. Bilen rör sig blygsamt åt höger. Jag snurrar 17 varv till. Det är faktiskt inte mitt fel att rattjävlen är trasig. I en pressad situation tidigare i veckan tvingades jag göra en hastig U-säng på en smal och krokig skogsväg och någonting gick sönder. När jag kommer till jobbet härjar barnen i omklädningsrummen. Eftersom jag har ett par minuter till godo stoppar jag i hörselpropparna och tar en powernap på en plint i redskapsrummet. Det råder inga tvivel om saken – fröken behöver jullov!