Jag ska precis ha idrott med årskurs tre när jag hör ett hjärtskärande skri från pojkarnas omklädningsrum. Jaha, nu har det hänt igen. Nu har mamma packat ner fel gympabyxor. Skorna är osköna. Dragkedjan har fastnat. Någon har sagt att någon har en tjej-tröja. Vattenflaskan har läckt i gympapåsen. Det är hål i strumporna. Standard. Jag är beredd på allt. Eller det är åtminstone vad jag tror när jag kliver in genom dörren. Jag möts av ett barn som ligger på golvet och slår med knytnävarna i marken. Tårarna sprutar och ansiktet är sprängrött. Jag urskiljer mellan snyftningarna; ”Sluta kläm på... (snyft) dem, det är äckligt”. På bänkarna står grabbarna uppradade. Ja, med pungkulorna i vädret. Och jag får framföra en mening som jag aldrig trodde att jag skulle få säga; MEN HÖRRNI KILLAR, NU FÅR NI FAKTISKT SLUTA KLÄMMA PÅ BOLLARNA. 

Nu lämnar jag det ämnet och hoppar raskt in på nästa. Vi har fått en ny familjemedlem här på Borrvägen. Kissekatten Cookie dough. Vi har förberett oss väl och köpt in både kattsäng, klöspelare och leksaker. Bortkastade pengar, inser vi med facit på hand. Cookie dough vill bara leka med julgranen. Hon kravlar sig upp från gren till gren och har ner alla glaskulor som hon passerar. Hon har påtagliga motoriska svårigheter. Värst är när hon ska hoppa från sängkanten till byrån. När hon missar kör hon huvudet i lådfronten och störtar i marken med en duns. Hon sover i vår säng. Jag försöker ligga blixtstilla, men igår natt trodde jag faktiskt att jag hade mosat henne. Jag väckte Jocke och ropade i panik: Hon är DÖÖÖD. Men det visade sig att hon fortfarande sov. Phu. Vi pratar bebeis-språk hela dagarna och när vi ropar; "hur mår du älsklingen" pratar vi inte med varandra utan med vår lilla kisse.