Det finns bara ett ord för dagar som dessa: Ka-ta-strof! Jag har ont ont ont i mitt dumma knä. Varför? Jag ska vara frisk nu. Jag är friskförklarad. Doktor Tidemark har sagt följande: Inga restriktioner. Just det! Jag vill hoppa trampett.

Ibland blir jag lite trött på att vara jag. Ibland vill jag vara lite mer Albert Einstein. Lite mer genialiskt geni. Nästa tisdag till exempel. Då vill jag vara lite Einstein och kamma hem ett fett VG på fysiologitentan. Och på fredag skulle jag kunna tänka mig att vara lite mer Anna Anka. Lite mer Hoolywoodfru. Kanske om jag gör några goda gärningar? Kanske om jag tänker på barnen i Afrika och hjälper gamla tanter över gatan?

Klart slut från Vällingby.

Och så här är det att prata med min mamma (M = Mamma N = Jag)

M: Vi saknar dig

N: Gör ni?

M: Ja det är klart att vi gör, fast det är ganska lugnt och skönt nu förstås

N: Okej

M: Och inga hysteriska anfall

N: Okej

M: Och ganska mycket mindre tvätt att tvätta

N: Okej

M: Och vi får se vilka tv-prograv vi vill

N: Okej

M: Och ingen som klagar på maten

N: Okej

M: Och inga låga blodsocker mitt i natten

N: Så ni saknar inte mig?

M: Det beror på hur man ser det gumman. Men du får jättegärna komma hit och äta middag om du vill.  

Mamma och pappa, jag saknar er!! <3 (och jag vet att ni saknar mig också, åtminstone ibland)