Jag är oerhört stolt över mig själv. Trots en katastrofalt dålig start på den här terminen med brytna knän, hjärtkross och elaka sjukdomar har jag klarat mig med bravu. Jag har ansvarat för gympan, stått i hallen minst tre dagar i veckan, arrangerat peppkvällar, fikadagar och informerat om alla ändrade träningstider, extraträningar och tävlingar. Jag har gått i skolan, jag har fått godkänt i nätspel på ett ben, jag har varit på barrometrar, glöggkvällar och inflyttningsfester. Jag har gått hos sjukgymnasten, jag har tränat fåniga övningar hemma, jag har gymmat i skolan. Jag har hälsat på mormor och morfar och mamma och pappa med jämna mellanrum, jag har tagit hand om Elsa, Ester, Molly och Isak. Idag har jag gått på löpbandet trots tvivel från läkaren om jag någonsin skulle kunna springa och hoppa igen. Sug på den, doktor Tidemark. Sug på den!

Tiden går så fort. Det känns som att jag har hoppat över några månader av mitt liv. Det var början av augusti igår, och när jag vaknade imorse var det december. Poff. December. Jag valde min blommiga höstjacka när jag gick till affären idag. Samma jacka som jag hade på mig i somras när det blåste kallt på kvällarna. Det fick jag sota för. Det är inte höst längre. Det är vinter.

Känns som igår. Fina, fina L1C-tjejer.

Jag älskar mitt liv. Gympan och skolan. Elsa. Min familj och mina vänner. Robin. Min lägenhet. Allt.