Idrottsläraryrket är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det mer som en dans på rostaggar om jag ska vara ärlig. Det finns ju olika strategier för hur man får med eleverna på tåget. Vissa är bättre än andra. Ibland måste man behärska sig. Bita sig i tungan. Ta ett djupt andetag. Räkna till tre. Min vikarie har uppenbarligen inte lärt sig det tricket. Hon tappade fattningen och ropade någonting som enligt eleverna i årskurs fem lät oroväckande likt JAG ÄR BARA HÄR FÖR ATT FÅ CASH MEN JAG JOBBAR NOG FAN HELLRE SOM STRIPPA. Ja, kanske inte helt i enighet med vad Dewey och Freud lärde ut, men vad vet jag.

Det var tungt att gå upp imorse. Jag var arg, trött och irriterad. Sen kom jag till jobbet och fick kramar. Säkert 100 kramar på 30 minuter. Och eftersom det är den enda kärleken jag får nu förtiden så suger jag åt mig. Vilka guldpärlor! Sen fick jag ett hemligt visk-tips från en elev i årskurs ett. En elev med puppy eyes bör tilläggas.”Jag vill leka Super Mario. Snälla”. Jaha. Vad skulle jag göra? Fröken ska bara springa till lärarrummet och planera om dagen. Men det var värt mödan - jag blev själslycklig när jag såg mina rödmosiga och glada ettor springa runt i Mario-banan och ropa ”level sjuuuuuuuuuuu” och ”super mushruuuuuuum”. Sen kom jag på att det kanske inte är så pedagogisk att lära ut att magiska svampar ger extraliv. 

PS. Pratade med M på facebook. Hon sätter ord på mina tankar: ”Vi är så sjukt smarta. Vi har driv. Och vi är jävligt snygga. Fattar inte att vi är singlar. VI ÄR JU KAPEN I VÄRLDEN!” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi är nog för bra helt enkelt. Too fucking perfect!

När jag är sjuk vill jag bli bortskämd. Helst vill jag ha frukost på sängen med paprikahjärtan och honungs-te. Jag vill bli omstoppad med extrafiltar, klappad på huvudet och höra hur fin jag är trots att jag inte har duschat på tre dagar. Ja, även om det är lögn. Sen vill jag se på disneyfilm i pyjamas. Sova i knät en stund. Bada i bekräftelsebasängen. Lite fotmassage. Vara lilla skeden och få pussar bakom örat. Det är därför jag blir besviken när…

…jag vaknar fjärde dagen i rad med feber och är helt ensam. Jag kliver upp, tittar mig i spegeln, ångrar att jag tittade mig i spegeln, går ett varv runt lägenheten. Noterar att det bara tar 27 sekunder och 83 hundradelar. Jag gör en macka. Skär bort den mögliga delen. Luktar på mjölken. Ångrar att jag luktade på mjölken. Sätter mig i soffan och tuggar sönder två pennor och en fjärkontroll. Tar ett varv runt lägenheten. Noterar nytt rekord. 25 sekunder och 65 hundradelar. Skriver bajs på väggen bakom teven. Gör grimaser framför kameran. Tänder ett ljus. Stoppar fingrarna i stearinet och plockar fram brandsläckaren för säkerhets skull. Äter frukost nummer två. Och sedan lunch nummer ett. Läser aftonbladet. Blir förbannad på det manliga könet. Ropar högt: IDIOTER! Får inget svar och blir ännu argare. Ringer mamma och klagar. Tar febern under tungan och hoppas att det är en tung-termometer. Tar ett varv runt lägenheten men glömmer starta klockan. Står på huvudet i soffan. Öppnar fönstret och ropar hej till en byggarbetare. Stänger fönstet och uppdaterar facebook tre gånger. Skriver tre meddelanden som jag inte skickar. Försöker ge mig själv huvudmassage. Tar en Ipren istället. Svettas ihjäl och slänger av mig täcket. Tuggar på en isbit. Sätter mig och bloggar om dagen och konstaterar att jag är besviken.

Alla före detta bloggare får återfall. Jag snackar till och med om proffsen. Ta Mia Skäringer till exempel. Hon knöt ihop säcken och sa bye bye till svenska folket upprepade gånger innan hon faktiskt kunde sluta bokföra hjärnaktiviteten på riktigt. Inte för att jag skulle kalla mig själv för en bloggare. Jag är lite mer av en vardags-analytiker som i brist på andra publicitetsforum (tv-bolagen vill uppenbarligen inte samarbeta) kladdar ner mina tankar i skrift. För vissa saker kan jag faktiskt inte finna mig i. Och jag är inte den som håller käften.

Här är dagens sanning: BÖCKER ÄR TRÅKIGA! Inte konstigt att statistiken visar att vi blir allt dummare. Det finns ju ingenting intressant att läsa nu för tiden. Författare blir prisade hit och dit, men för vadå – en bok om en gammal gubbe som heter Ove till exempel. Jag kämpar mig igenom sida efter sida och förstår inte alls det roliga. Ge mig någonting hysteriskt att läsa för sjutton jävla gubbar så att jag slipper klättra sönder mina egna väggar. Snart knackar väl patient – och registerverket på dörren och kräver att få byta ut mitt namn till någonting mer passande. Solitär Moloken Torrboll till exempel. "Hej jag heter Solitär Moloken Torrboll, vill du dejta?" I’m just sayin’. Det är dags för lita drama i mitt liv.

Det är helt enkelt dags för mig att ta körkort. Mer drama än så kan det inte bli. Det är ett säkert bet. Inte nog med att man ska hålla koll på vilken pedal som är vilken. Man ska dessutom se upp för lekande barn, galna cyklister och lyktstolpar. Man ska köra åt rätt håll i rondellerna och helst stanna vid varje rödlyse. Det är nästan lite väl höga krav kan jag tycka. Pappa tjatar om någon teoribok. Här ska det inte läsas någon tråkig bok, kontrar jag. Då skriker pappa i telefonen att NU FÅR DET VARA NOG. Så nu ska jag bara hitta en man som jag kan övningsköra med. Alltså har min kravlista på dejtvärda män kompletterats med den lilla detaljen och lyder nu som följer:

Personen får inte vara kortare än 1,77 cm (detta är noga uträknat krav. Jag = 1,65 cm. Mina högsta klackar = 12 cm. Jag + mina högsta klackar = 1,77 cm. Inga konstigheter).

Personen får inte ha följande: sneda tänder, dålig andedräkt, rangliga styltben, överdrivet stor näsa, shortboard, chipstuttar eller smittsamma prickar.

Personen bör ha: vältränade armar, solbränt ansikte, pussiga läppar, stor vindsvåning på Östermalm (balkong i söderläge är ett plus), snygga skor och det där körkortet... och en Ferarri.

Jag driver. Jag har inga krav! Förutom det där med körkortet då förstås.