Idrottsläraryrket är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det mer som en dans på rostaggar om jag ska vara ärlig. Det finns ju olika strategier för hur man får med eleverna på tåget. Vissa är bättre än andra. Ibland måste man behärska sig. Bita sig i tungan. Ta ett djupt andetag. Räkna till tre. Min vikarie har uppenbarligen inte lärt sig det tricket. Hon tappade fattningen och ropade någonting som enligt eleverna i årskurs fem lät oroväckande likt JAG ÄR BARA HÄR FÖR ATT FÅ CASH MEN JAG JOBBAR NOG FAN HELLRE SOM STRIPPA. Ja, kanske inte helt i enighet med vad Dewey och Freud lärde ut, men vad vet jag.

Det var tungt att gå upp imorse. Jag var arg, trött och irriterad. Sen kom jag till jobbet och fick kramar. Säkert 100 kramar på 30 minuter. Och eftersom det är den enda kärleken jag får nu förtiden så suger jag åt mig. Vilka guldpärlor! Sen fick jag ett hemligt visk-tips från en elev i årskurs ett. En elev med puppy eyes bör tilläggas.”Jag vill leka Super Mario. Snälla”. Jaha. Vad skulle jag göra? Fröken ska bara springa till lärarrummet och planera om dagen. Men det var värt mödan - jag blev själslycklig när jag såg mina rödmosiga och glada ettor springa runt i Mario-banan och ropa ”level sjuuuuuuuuuuu” och ”super mushruuuuuuum”. Sen kom jag på att det kanske inte är så pedagogisk att lära ut att magiska svampar ger extraliv. 

PS. Pratade med M på facebook. Hon sätter ord på mina tankar: ”Vi är så sjukt smarta. Vi har driv. Och vi är jävligt snygga. Fattar inte att vi är singlar. VI ÄR JU KAPEN I VÄRLDEN!” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi är nog för bra helt enkelt. Too fucking perfect!