Min mamma menar att hon har svårt att känna igen människor. Hon kan inte se en hel film utan att blanda ihop huvudpersonen med flera olika biroller och hon tycker att alla grannar ser ungefär lika dana ut. Det verkar som att jag har ärvt den egenskapen. Thank's mom.

På tunnelbanan stöter jag på en tant. Det råder inga tvivel om att jag känner igen henne, frågan är bara från vad. Hon kommer fram och ger mig ett strålande leende, en stor kram och säger "Guuuud vad länge sen". Jag är säker på att jag ska komma på vem hon är under tiden vi pratar och spelar med: "Jaaa guuud vad länge sen"

Konversationen i ungefärliga drag:

Hon: "Jag har tänkt mycket på dig, hur det går för dig och vad du gör nu förtiden?"

Jag: "jaa jag har tänkt på dig också! (vem är hon!? Hjälp, tänk nu)

Hon: Så vad har du gjort sen vi sågs senast?

Jag: (När träffade jag henne senast? Var det i grundskolan? Gymnasiet? Eller är det någon som jag lärt känna på senare dagar? Panik, Nu måste jag svara) .... "Jag är fortfarande tränare i Brommagymnasterna och pluggar på GIH?"

Hon: "Tränare i vadå?"

Jag: "Gymnastiktränare" (okej, jag känner henne inte genom gymnastiken alltså, phuu)

Hon: "Jaa du gör som dina föräldrar alltså"

Jag: "Ja visst" (Är hon en familjevän? En avlägsen släkting? Mormors syster kanske. Hon som skickar pengar på födelsedagar och julafton? En gammal dagmamma?)

Hon: "Hur går det med killen då?"

Jag: "Jodå, det knallar och går" (neeej vad säger jag? Dumma dumma jag. Vilken kille syftar hon på?)

Hon: "Så ni är tillsammans fortfarande, vad roligt!"

Jag: "Eh jo. Råcksta, här ska jag visst av, jag bor här"

Hon: "Jag trodde att du bodde i vällingby"

Jag: Jag har flyttat. Hej då! (Fan!!)

Looovely. Kan det bli värre?

Sen gick jag och handlade men glömde att ta med mig varorna. Jag bara betalade och gick. Jag hör att någon visslar efter mig och tänker: "Idioter, ragga på någon annan" innan jag inser att et är en kille som springer efter mig med mina varor. Thanks.