Vi har precis kommit hem från en semestervecka på La Gomera. Det var tydligt att det handlade om en charterresa till de svenska pensionärernas paradis - Kanarieöarna. Minst hälften av resenärerna var liksom iklädda Hawaiiskjorta och stråhatt redan på Arlanda. Självklart i kombination med knästrumpor i sandaler med karborrband. Det gällde liksom att akta ögonen från utstickande vass och bambuskott eller vad de där hattarna nu är gjorda av. Jag ska inte gå in på detaljer, alla vet ju hur det är med charter. Skrikande barn med föräldrar som verkar helt obekymrade, flygvärdinnor som kvittrar glatt i högtalarna och springer runt och försöker sälja lotter fast alla vet att de bara vill fly genom närmsta nödutgång och passagerare som applåderar vilt vid landningen för att visa piloten sin tacksamhet över att fortfarande vara vid liv. Tack snälla piloten! Vet ni föresten att när man flyger charter så kostar allting extra? Om man vill se en film måste man köpa en biobiljett. Till och med kaffet kostar pengar. Snart får man nog börja betala extra om man är överviktig. 100 kilo, det blir tusen kronor extra men du kan kvitta det mot din kompis som bara väger 52. Och jaha, du vill ha en flytväst också, då blir det tusen kronor till, men det går bra att chansa.

Vi lämnar de glada turisterna på Tenneriffa och får istället sällskap av ett gäng proffsgolfare eftersom det visar sig att vi har bokat ett golfhotell. Där ser man. Typiskt att jag glömde golfbagen och alla mina piké-tröjor hemma. Nu får jag ägna mig åt sol och bad istället, verkligen synd. 

Hotellet är fantastiskt, har en magisk utsikt och blablabla, så som det ska vara på ett lyxhotell. Jag är nöjd med allt utom min kropp. Jag hade liksom föreställt mig själv liggandes i en solstol med en stor mage som jag klappade på med jämna mellanrum. Det var väl ungefär så det blev också, även om det inte finns någon bebis där. Varför gnälla, 2 av 3 rätt. (Ja, jag är fortfarande bitter, arg, ledsen, irriterad och sjukt besviken på livet så ursäkta). Det tar mig ungefär två sekunder att inse att det inte blir några exotiska bilder, ja, förutom på mina fötter då. Fötter vid poolen, fötter på solstolen, fötter vid en palm, fötter på balkongen osv. Jag hade åtminstonde målat tånaglarna så jag är ändå nöjd. 

För att fördriva tiden medan jag väntar på att solbrännan ska innfinna sig ägnar jag mig åt sånt som vilken tjej som helst skulle ha gjort. Det vill säga sträckläser konversationer på familjeliv som om det vore en spännande roman, lägger upp en strikt kost - och träningsplanering för hösten samtidigt som jag äter sockrade persikogodisar och passar på att smygfotografera Christoffer i osmickrande vinklar som sedan kan användas i utpressningssyfte. "Älskling, kan du klia mig på ryggen, annars har jag en bild här på dig...". Nej jag skojar bara, så skulle jag aldrig göra. Christoffer fördriver tiden med att lyssna på självbiografier om minimalism och någonting om hur ledare äter sist eller liknande på Storytel. Och ser på nyheterna förstås. Tur att någon av oss tar ansvarar för det intellektuella. Jag måste googla på hur det stavas, det vore ju pinsamt att stava fel på ett sånt viktigt ord. 

Nu är vi i alla fall hemma igen och helt klart redo för en till semester. Inte för att vi ar någon bokad eller så, men vi är verkligen redo om det skulle dyka upp någon. Bara så att alla vet.