Det är uppenbart att jag pratar för mycket om min katt. Kollegorna undrar inte längre hur det är med mig när jag kommer till jobbet, utan går direkt på kattutfrågningen. Hur mår Cookie idag? Har hon ätit ordentligt? Ingen bajs-incident i grannarnas trapphus? Observera att det faktiskt bara har hänt en enda gång att hon bajsade i en främmande trappuppgång. Tyvärr hamnade det precis utanför någons dörr, vilket tydligen var opassande. Till hennes försvar var hon inlåst, vem som helst hade gjort samma sak. Påståendet om att jag skulle vara en crazy cat lady är inte längre ett skämt. Men det är så det blir när man är singel i oktober. Vem ska jag annars ge all min kärlek?

Det kan hända att jag är en aning överbeskyddande. När Cookie helt plötsligt blev sjuk och började kräkas för ett par veckor sedan fick jag förstås panik. Jag kastade in henne i bilen och åkte i vrålfart mot djurakuten. Telefonisten på akutmotagningen som jag lyckades ringa upp i farten försökte lugna ner mig när jag skrek att min katt var på väg att dö. Jag fick gå före i kön (jag antar att det berodde på mina hysteriska snyftningar) men när jag släppte ut Cookie på undersökningsbordet var hon både pigg och kräkfri. Så där stog jag med min till synes friska katt och grät. Vi åkte hem igen, utan vidare åtgärd och 1300 kronor fattigare.

Förra veckan var Cookie förvunnen när jag kom hem från ett eftermiddagspass på jobbet. Jag sökte igenom alla trapphus, källarförråd, grovsoprum och tvättstugor med en ficklampa och kröp sedan runt på knä bland buskarna på innergården. Jag spenderade natten på en parkbänk inlindad i ett duntäcke där jag satt och ropade efter Cookie tills klockan var fyra och en granne stack ut huvudet och hytte med näven. Att döma på hennes ansiktsuttryck var hon inte helt nöjd med att jag ägnat de senaste fem timmarna åt att skrika utanför hennes fönster. Dagen därpå hittades Cookie i ett hobbyrum i någons källare. När jag åkte till jobbet för att påbörja nästa eftermiddagspass hade jag varit vaken i nästan 1,5 dygn och jag var tvungen att förklara för min chef, tredje dagen på jobbet, att mina blodsprängda ögon berodde på tårar och sömnbrist och ingenting annat.