Jocke älskar rabatter. När han går in i affärer scannar han av hyllorna och samlar på sig varor som lyser rött. Förpackningarnas storlek, utseende och kvalité verkar inte ha någon avgörande betydelse. Ibland kan han komma hem med tre stycken kaviartuber och utbrista; "vadå, det var tre för två". Speciellt tycker han om prissänkt kokt skinka. ”Älskling, skinkan är slut”, kan han ropa i ren förskräckelse en söndagseftermiddag och när jag vaknar morgonen därpå ligger ett (eller flera) nya rabatterade kokta skinkapaketet i kylskåpet. 

Jag är inte lika lättlurad. Halva priset, jaha då vet man att grisen varit ebolasmittad och kokats i avloppsvatten. Risken att den smakar äckligt är övervägande. Lite mer så tänker jag. Men en dag förra veckan gick jag i rabattfällan. Jag ringde Jocke och berättade att jag hittat en ny vardagsrumsspegel. Han verkade inte helt nöjd; ”Vad är det för fel på den vi har”-diskussionen påbörjades men jag tog fram rabatt-tricket och övertygade honom. Jag startade projekt spegelupphängning en måndagskväll vid elvatiden. Jocke protesterade och ville absolut vänta, men envis som jag är letade jag fram verktygslådan och började skruva i väggen. Upphängninsanordningen krånglande och efter tre timmar och fjorton misslyckade försök stod jag där med en oupphängd spegel och fjorton vägghål. Spegeljäveln var omöjlig att sätta upp (därav priset) och jag tvingades inse fakta - jag hade blivit lurad. Jag ringde pappa och snyftade men fick inget medlidande; ”sluta upp med borrandet, gå och sov!”. Vad har vi lärt oss av detta? Jo - man får vad man betalar för! 

PS. Pappa fick nog lite dåligt samvete för senare i veckan åkte han förbi och spacklade igen hålen. Tack tack!