Nu har det ju gått ett par månader (åtta) sen jag skrev sist. Här kommer en höst-uppdatering.

1. Joakim Ottander - min pojkvän och den mest godhjärtade person jag känner. Som när vi storhandlar på Ica Maxi och testar en ny ostsort i ostdisken. Då bara måste han säga rakt ut att ”det här var den godaste osten jag ätit i hela mitt liv” bara för att göra ost-personalen glad. Och när vi går därifrån mumlar han lite halvhögt att ”mmm en ny favorit” bara för att markera lite extra. Ja ni förstår principen. När vi träffades första gången på Soap bar i januari bytte jag ut min Red Bull Vodka mot hans syrliga drink. Jättebra tyckte jag eftersom min drink var slut och hans var full. Tack tack. Igår när jag gjorde en gastroskopi, dvs. körde ner en trädgårdsslang med en påklistrad HD-kamera i magsäcken, satt han där på en pall och tittade på mitt maginnehåll på tv-skärmen utan att klaga. Jag säger ju det – världens bästa.

2. Jag tog det där körkortet tillslut. Min strategi var att charma trafikinspektören, men han visade sig vara en svårflörtad gubbe med polerad flint (typiskt!!). Jag stod där i en kort blommig sommarklänning på en lastplats i Talja Norra utanför Flen och bet mig i tungan. Trafikgubben bad mig kontrollera motoroljan så jag öppnade motorhuven och pekade på stickan. ”Tadaaa, gud vad jag kan!” tänkte jag tyst för mig själv medan jag väntade på applåder eller åtminstone en klapp på axeln. Det tog ett tag innan jag insåg att han ville att jag faktiskt skulle kontrollera motoroljan på riktigt. Eftersom jag inte hade något papper som jag kunde torka av stickan med frågade jag skämtsamt om jag fick låna trafikinspektörens skjorta. Han svarade inte, men såg arg ut, så jag började nervöst genomsöka bilens alla skrymslen innan jag hittade en liten pappersbit på golvet i baksätet. Med svettig panna rullade jag sedan ut från parkeringen och svängde åt vänster fast trafikinspektören klart och tydligt hade sagt höger. Vad som hände sen är dimmigt, men nu sitter jag alltså här med ett körkort. Då och då ringer jag till Jocke och informerar; "jag kör på fel sida av vägen", "växeljäveln funkar inte", "jag sitter fast i parkeringsgaraget” osv.

3. Fröken, fröken ropar barnen när jag kommer till skolan. Vadå fröken, tänker jag. Vad hände med gymnastikdirektör. Inte konstigt att eleverna tappat respekten för de vuxna i skolan när vi accepterar att tituleras som fröken. ”Jag är inte fröken, jag är gymnastikdirektör” svarar jag och barnen ser frågande ut. Nåja, värt ett försök. Eftersom jag har ont i öronen leker vi kattens 9 liv - den tysta redskapsbanan. Reglerna är enkla, varje gång man öppnar munnen förlorar man ett av sina 9 kattliv. Helt perfekt tycker jag. Jättekul tycker barnen. Win win.