Mitt intensiva jobbsökande har resulterat i en del intervjuer. Eftersom jag är skitförbannad på gnälliga curlingföräldrar har jag protestsökt föräldrafria yrken. Igår blev jag kallad till en videointervju för ett medicinföretag som sökte en maskintekniker. Jag kladdade ner ett par minnesord på ett papper och övade framför vardagsrumsspegeln. När jag hade pratat med mig själv i över en och en halv timme startade jag appen för videoinspelningen. Efter att ha besvarat fråga 5/23; ”nämn en sak som du kan förtära” (ehhh... ett äpple) och 8/23; ”vad gör man med en tumstock” (ehmn… mäter) blev jag sinnesförvirrad och glömde bort vad det var för jobb som jag egentligen sökte. Så när de ställde fråga 17/23 ”vilka är dina sämsta kvalitéer” slängde jag ur mig att jag är dålig på teknikniska saker. Sen gick det upp för mig att jag faktiskt sökte jobbet som maskintekniker. Jag blev illröd i ansiktet och försökte förklara att jag i själva verket nog inte är SÅ dålig. Och när de ställde fråga 22/23: ”vad vet du om företaget” hade jag tappat fattningen helt och kunde höra mig själv svara att man nog kör ganska mycket truck. Herre gud. Jag ville håna mig själv med ett asgarv, men eftersom det var en videointervju lät jag bli. Jocke peppar och påpekar att jag är stark som i alla fall försöker.

I skolan möts jag av 100 barn med varsitt blått skoskydd på huvudet. "Aha, smurftema" tänker jag. "Löss" skriker barnen. "Varför har du fröken ingen mössa på dig?". Jag får panik och rycker snabbt åt mig en egen smurfhatt. När jag passerar barnen i korridoren drar jag ner plasten långt över öronen och ser till att inget hårstrå sticker ut. Och sådär går jag runt halva dagen innan det visar sig att det är skolans sätt att skoja med eleverna på första april. Jag andas ut och stryker "köpa lusshampo" från dagens to-do-list.