Livet är långt ifrån rättvist. Jag kämpar ihjäl mig för att gå ner ett par kilo till sommarsäsongen och tar mig iväg till gymmet istället för att ligga hemma på soffan som jag egentligen känner för. Jag lyssnar på instruktörens eviga tjat om spända magar och rumpor och fuskar bara när det verkligen behövs. Och vad är tacken? Under stretchen ligger jag med rumpan i vädret i barnets position (smickrande) när en annan crosstraining-deltagare kommer fram och påpekar att jag nog har fått ett litet hål där bak i byxorna. Jaha, tänker jag och tycker att det är väl min ensak om jag fått ett litet hål. Jag känner efter med handen och inser att det inte är ett litet hål. Inte ens ett normalstolt hål. Hela jävla sömmen har släppt från kissimurra till ryggslut. Rumpchocken är total. Jag gör mitt bästa för att skyla min nakna bakdel och placerar en hand på varje skinka samtidigt som jag stryker mig mot väggen från träningssalen genom gymmet bort mot omklädningsrummen. För vilken nytta? Efter 75 dagar med 60 mördande träningspass har jag gått ner 0 kg och upp 1 kg. Hahahaha. Nej det är inte roligt. 

Jag har massa saker att berätta men jag hinner inte. Jag måste leka med min kattunge. Jag får samvetskval när jag tvingas lämna henne ensam hemma för att gå till jobbet. Hallå försäkringskassan, det är dags att införa "kattbidrag" och "vård av sjuk katt". Och "kattledighet" för kattmammor det första levnadsåret. Pga det dåliga samvetet har jag placerat ett cirkustält i vardagsrummet, så att hon ska ha någonstans att leka. Ett sånt där färgglatt med toppigt tak för barn i åldern 3 - 10 år. Jag har inrätt det med fina kattillbehör och allting. Nu ska hon få sin favoritmat; bredbar leverpastej. Tjing tjing!

PS. Det var absolut inte meningen att länka bloggen (rubriserad med rumpchock) på idrottslärarsidan på facebook. Herre gud, skona mig från skammen.