Jag är specialbeställningarnas okrönta konung. Jag vill ha saker och ting på mitt vis. Ibland får jag sota för det. Som förra veckan när jag kliver in på pizzerian och bagaren ropar till mig högt genom folksamlingen: DET VANLIGA ELLER? Jaha. Tack för det. Nu tror förstås hela telefonplan att jag är stammis på den lokala pizzerian. Här kommer hon igen. Pizza-tjejen. Hon som bara äter pizza. Jag låtsas som att bagaren har förväxlat mig med någon annan och ser högst frågande ut. Sen beställer jag någonting random från listan i menyn, bara för att markera att jag inte är tjejen som tar det vanliga. Jag hoppas att det lilla missförståndet beror på att jag de två senaste (väl utspridda) besöken var så besvärlig att mitt ansikte brände sig fast på den stackars bagarens hornhinna. Men ursäkta, jag kan faktiskt inte rå för att jag gillar halvinbakta pizzor med tretton slevar tomatsås, oxfile och bea men utan ost. Inte ska jag bli uthängd för det.

Jag är hemma och sjuk igen. Mitt immunförsvar är som en halvrutten fisk. Telefonen ringer med dolt nummer. Det är Utrikesdepartementet som vill ställa lite frågor. Eftersom jag inte har gjort någon god gärning på länge så tänker jag att det är lika bra att ställa upp. UD-killen påbörjar utfrågningen: Vilka är UDs viktigaste uppgifter? Är UD en modern organisation? I vilka länder kan du kontakta UD? Kan UD betala för att transportera hem en död kropp från utandet? Efter att ha svarat jag vet inte på de sju första frågorna får jag panik. Jag googlar på utrikesdepartementet i hemlighet och försöker frenetiskt leta rätt på svaren. Tack säger UD-killen tillslut och skrattar när jag frågar om han tycker att jag verkar blåst. Det betyder nog ja.